Torsdagen den 2 september i ett soligt Barrancabermeja, hjärtat av den konfliktdrabbade regionen Magdalena Medio. President Santos, som kom till makten som den som skulle föra vidare förre president Uribes politik, lanserar sin nya jordbrukspolitik genom att överlämna 1 600 hektar mark i kommunen Monterrey till bönder inom Programmet för utveckling och fred för Magdalena Medio.

Santos räcker högtidligt över ägarbevisen på landområdet som den ökände paramilitära chefen Macaco hade tillskansat sig med hjälp av vapen, till två representanter för bönderna och skakar hand med dem. Ceremonin visas på den statliga tv-kanalen.

Santos börjar sedan sitt tal med att prata om Siervo Joya, huvudkaraktären i den colombianska romanen Siervo sin tierra, Landless Servant, från 1954. Den unge lantarbetaren Siervo Joya antränger sig i hela sitt liv för att kunna äga en bit jord, men samhällets strukturer håller honom effektivt under storjordägarens, administratörens och förmannens makt.

– Vi vill ha fler Juan Valdez och färre Siervo Joya, säger presidenten.

Juan Valdez, en figur som blivit symbol för Colombias kaffe och pryder säckarna som exporteras från landet är bilden av den framgångsrika bonden.

Santos erkänner landets skuld mot sina bönder. Två miljoner hektar jord som paramilitärerna har tagit med våld ska gå tillbaka till sina rättmätiga ägare. Det är ett sätt att reparera skadan som åsamkats bönderna, ursprungsbefolkningen och afrocolombianerna som drivits på flykt till storstäderna. Där utgör de i dag drygt fyra miljoner människor, cirka 10 procent av landets befolkning, enligt flera människorättsorganisationer.

President Santos överraskar det colombianska folket med det här förslaget. Under Uribes åtta år vid makten vande sig colombianerna vid att presidenten försvarade storproducenterna. Ägarna till oljepalmsplantagerna uppmuntrades till exempel med generösa statslån att öka sin odlade areal från 300000 till 6 miljoner hektar 2005, trots att varningar om att odlingarna ofta var förknippade med tvångsfördrivningar och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Våldet och med knarkkartellernas uppköp av enorma egendomar för boskapsuppfödning har koncentrerat jorden i ett fåtal händer. Enligt en studie från Universidad de los Andes har Colombia i dag en Gini-koeficient – ett mått på ojämlikhet – för landsbygden på 0,875. En skandalös siffra eftersom 1,0 är det mest ojämlika och 0,0 det mest jämlika.

Nu talar Santos om att försvara den lilla producenten som till skillnad från boskapsuppfödaren är 12 gånger mer produktiv. När bara 4,9 miljoner hektar producerar mat, ägnas 38,6 miljoner till boskapsuppfödning. Det måste ändras, menar Santos. Att öka den matproducerande arealen ger också möjlighet att skapa fler formella jobb på landsbygden. Bonden ska få statligt stöd för att öka sin produktion.

Hörnstenen i det nya lagförslaget är att ge tillbaka internflyktingarna den mark de har berövats. Den juridiska processen ska bli enklare genom att bevisbördan nu kommer att falla på den som har egendomen i dag och inte på bonden som kräver tillbaka den.

Santos försök att ge tillbaka mark till bönderna är det tredje i landets historia. Både på60 och 80-talen togs steg i samma riktning, men de små bönderna och de etniska minoriteterna har gång på gång tvångsfördrivits med våld eller tvingats sälja till låga priser. Om Santos lyckas, innebär det alltså ett paradigmskifte i landets historia.

Men Rigoberto Jiménez, sekreterare på det Nationella Samordningsorganet för Internflyktingar tror inte på den nya politken.

– Det kommer att ta minst ett halvår innan lagen går igenom i kongressen. Och även om den går igenom så som den har lagts fram tycker vi att den är otillräcklig och tillämpningen kommer att misslyckas, säger han.

Jiménez föddes i Chigorodó, mitt i bananområdet i nordvästra Colombia. Där arbetade han påen bananplantage som ägdes av Raúl Hasbún, i dag fängslad för paramilitär verksamhet. Hasbún var enligt åtalet strategen bakom paramilitärerna i Bloque Bananero och skötte kontakten med bananföretag som Chiquita, som finanserade gruppen som spred terror bland befolkningen genom massakrer och mord på fackligt aktiva. Så upprätthöll man lugnet på bananplantagerna.

Jiménez var facklig ledare, aktiv inom vänsterpartiet UP och kommunpolitiker. Efter mordet påhans pappa och bröder flydde han med sin mor, sin fru och tre barn först till Medellín 1996. Sedan till Cartagena, Genève och slutligen till Bogotá.

Han tar emot mig på ett kontor i Bogotás centrum där ett tjugotal internflyktingar, däribland bönder och afrocolombianer från hela landet, samlats för att diskutera den nya regeringens jordbrukspolitik. Kritiken är hård.

Regeringen lovar att ge tillbaka två miljoner hektar, men Jiménez menar att flyktingorganisationernas statistik visar att bönderna berövats cirka 10 miljoner hektar. Skillnaden beror på att lagförslaget utgår från de frivilliga erkännanden som görs inom ramen för lagen om Rättvisa och Fred som Uribe drev igenom och som ger paramilitärer som erkänner brott lägre straff. Men alla är inte benägna att erkänna, minst av alla de paramilitära ledare som utlämnades till USA.

Dessutom räknar lagförslaget enbart jord som olagligt tagits ifrån bönderna efter 1991, medan statistiken visar att fördrivningarna pågick redan 1985.

– Förslaget saknar verklighetsförankring. I slutändan är det en domare ute i regionerna som kommer att bedöma om man får tillbaka sin mark. Kommer domaren att stöta sig med maffian, den lokala makteliten med vänner i kongressen och makt över vapnen? Jag tror inte det, säger Jiménez och lägger till att 45 bönder har hittills mördats för att ha krävt tillbaka sin jord.

– Jorden är kärnan i den väpnade konflikten. Jordfrågan bör därför tas upp i fredssamtal där civilbefolkningen finns representerad. Så som det ser ut i dag finns det inga garantier för oss att återvända.

Det hus som Jiménez tvingades lämna i Chigorodó är i dag kontor för de nya paramilitära grupperna som kallas för Los Rastrojos.