Line Knutzons dramatik har alltid kännetecknats av en renodlat absurdistisk blick för verklighetens mellanrum, situationer betraktade ur vinklar som vi vanligtvis inte brukar placera oss i, och har, bland många andra dramatiska kvaliteter, ständigt skänkt sin publik nya och oftast starkare glasögon. I Knutzons pjäs Gitarristerna kan man skönja liknande utgångspunkter, och med samma underliggande skärpa.

Hennes pjäser är ofta stöpta i komedins form, med allvaret pyrande mellan raderna, ständigt belysande allmänmänsklig svaghet och kärlekens svårighet. Gitarristerna utgör därvidlag inget undantag men denna komedi närmar sig med ljusets hastighet farsens geografi med en snabb och säker timing, något som regissören Kim Lantz mycket skickligt förvaltar. Eftersom Lantz också står för en säker översättning kan man via regin faktiskt lyssna sig inåt mot pjäsens kritiska undertext.

Den handlar ytterst om den berömde (förmente) proggaren och vissångaren, John Hansen, som på något sätt har avlidit på grund av en brödrost. Fyra sångare och gitarrister repeterar under pjäsens gång sin avskedshyllning till honom. Man skulle kunna tänka sig att de fyra genom att sjunga Hansens populära visor skulle väcka kompositören till nytt liv, delvis sker det också men Knutzon är ute efter något annat och mer komplicerat.

Hansens liv får alltmer stå tillbaka för de fyras skilda temperament under pjäsens stegrade konflikt om visornas storhet och inbördes ordning. Unga Folkteatern får här många chanser att öva på karaktärsskådespeleri och lyckas samtidigt bjuda på ett imponerande ensemblespel. Louise Böregård förkroppsligar i en ljuvlig insats med stark dynamik, i rollen som Grete, beskäftighetens egenheter medan hon med vänster hand dompterar den jagsvaga Kim som Elisabeth Göransson spelar med rent fysisk trovärdighet.

Per Sahlin utvecklar sakta men mycket säkert sin strikte kostymklädde Gregres till närmast hysteriskt rolig, konvulsivisk kramp i konfliktens hetta. Jimmy Tingstedts Hesselhud (männen bär både egenartade och skrattretande namn) framstår till en början som proggens oförvitlige försvarare men bryter under pjäsens gång alltmer samman under de andras tryck. Tingstedts spel är alltifrån första repliken finstämt humoristiskt under karaktärens så småningom ytterst skiftande humör.

Avskedskonsertens föremål John Hansen förlänas med Line Knutzons vassa penna allt tydligare ett löjets skimmer; en personlighet genomskådbar för alla utom de fyra personerna på scenen. Visorna är alla sannskyldiga pekoral; samtidigt så träffsäkert gestaltade med proggens raka attityd, med dess nostalgiska harmonier och med de fyras, åtminstone under sångerna, samstämmiga grupp, där gitarrerna hålls så högt framlyfta att igenkänningen blir total.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen