Storytelling är uppdelad i två kortare novellfilmer: Den första heter Fiction och handlar om Vi, en collegestudent som tar en skrivarkurs för en synnerligen osympatisk och kvinnofientlig lärare. Han är prisbelönt, respekterad – och svart. Detta blir problematiskt för Vi när det går upp för henne vilket svin han är, för hon vill inte verka rasistisk. Sekvensen ställer frågan på sin spets om hur rädslan för att bryta politiskt korrekta normer står över verklig destruktiv maktutövning.

I nästa del, Non-fiction, får vi följa den misslyckade skoförsäljaren Toby som vill göra en dokumentärfilm om college och finner den perfekta killen att följa: den vilsna, deprimerade Scooby som mer än gärna blir kändis på kuppen. Givetvis försvinner snart all moral och medmänsklig värme när det handlar om att få ihop en kul och säljande dokumentärfilm.

Parallellt får vi följa Scoobys familjeliv med den stränge fadern, försynta modern, sportiga mellanbrodern Brady och näbbiga lillebrorsan Mikey. I familjen bor också Consuelo, hemhjälpen, som hela tiden hunsas och förnärmas av Mikey. I sin barnsliga omedvetenhet är han en av de vidrigaste karaktärerna någonsin. Se där, en film som får en att hata ett gulligt litet barn. Bara det är värt en eloge.

Det bästa med Storytelling är manuset och de helt geniala replikskiftena. När Brady har ett skolarbete om överlevare från Förintelsen, berättar hans mamma – en dedikerad Israelvän – att hennes släkting var tvungen att fly undan Hitler till USA, och att han är en sorts överlevare.

Scooby kontrar:

– Men om han inte behövt fly undan Hitler skulle han aldrig kommit hit, du hade aldrig träffat pappa och vi skulle inte finnas till. Så om det inte vore för Hitler skulle ingen av oss leva.

Scooby skickas från bordet. Att tacka Hitler för sitt liv har mig veterligen aldrig skett så vardagligt och nära i amerikansk film förut, och torde få en och annan van filmtittare att sätta i halsen. Eller bara fnissa förtjust.

kulturredaktör Internationalen