Den riktigt stora behållningen av Lars Ambles iscensättning av Anthony Neilsons fars Lögn i helvete är, förutom Robert Gustafssons helt makalösa kroppsuttryck, Hans Alfredsons översättning. Alltifrån de första replikerna tycks hans ordkonst leva rakt igenom framför allt Peter Dalles polisfigur och genomsyrar sedan också helheten i stort. Det betyder till exempel att pjäsens två brittiska poliskonstaplar förlänats samma barnsliga Helan & Halvanstuk som Alfredson själv apostroferar i programbladets översättarkommentar.
Anthony Neilson är inte okänd för göteborgarna; två av hans pjäser har spelats på Göteborgs Stadsteater, senast Censorn, med bland andra Regina Lund i en ledande roll. Däremot är Neilson ännu inte särskilt känd som farsmakare men kommer, av detta stycke att döma, rätt snart att bli det. Lögn i helvete är en säker uppvisning i farsens sköna konst att hålla scenens figurer ovetande om spelets komplikationer medan publiken får veta alltmer, men ändå inte allt.
De två konstaplarna har fått i uppdrag att lämna ett bud till ett äldre par om dottern som dödats i en trafikolycka och det är ju långtifrån roligt. Men från allra första stund framför parets ytterdörr lyckas Peter Dalle och Robert Gustafsson, i en lång, fantastiskt rolig scen, etablera en så solid bas av högklassigt professionell komik att man sedan inte tror att det kan bli så mycket roligare. Men det kan det; denna speciella typ av brittisk och mycket skickligt försvenskad humor skruvas hela tiden åt, ett snäpp i sänder, intill ett nästan hysteriskt tempo, där nästan allt tycks hända samtidigt.
Det äldre paret spelas välgörande stillsamt av Anita Ekström och Sten Ljunggren; hennes hjärtskärande förtvivlan och hans mer balanserade rationalism, över vad de länge tror gäller något helt annat, bäddar för outsäglig sorg om och när sanningen kommer att uppenbaras, eftersom de båda konstaplarna intet ont anande går på i ullstrumporna. Det vore heller ingen riktig, varken brittisk eller svensk fars om inte också en präst fanns med bland rollerna. Per Svenssons drivna spel står bra mot galenpannorna Gustafsson och Dalle medan komiken växer sig så uppvarvat grotesk att det nästan är hisnande.
Den som är förtjust i fars har alltså inte så litet av dråplig situationskomik att njuta av på Lorensbergsteatern, även om Lars Ambles föreställning inte helt lyckas knyta ihop pjäsens alla lösa trådar. Den spelas fram till 19 december och återkommer sedan mellan 19 januari och 31 mars, väl bekomme!

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.