Teater

Handlingen i Blodxaft, som är den tredje föreställningen i Teater Absolutas trilogi De bortglömda barnen, kretsar kring två systrar Ylva (Petra Hjortensjö) och Lina (Hannah Nyroos). Föräldrarna är döda, men för de två systrarna har tiden stannat trots att de nu är i vuxen ålder.

Båda uppehåller sig i sina gamla flickrum och har fastnat i en sorts limbo mellan barn- och vuxenvärld. De sitter fortfarande och leker med sina nallar, men verkligheten glimtar till ibland och stundtals glider de in i vuxenvärlden.

Själva rummet där de befinner sig är ett sorts mellanting mellan dröm och verklighet. Tidsväxlingarna illustreras dels med ljuseffekter, dels med skådespelarnas mimik som genomgår transformationer i dessa övergångar.

Systrarna har tillsammans genomlevt en traumatisk uppväxt där övergrepp har förekommit, vilket också illustreras i dessa förvandlingar.

Genom ett brev avslöjas dessutom att Lina är adopterad och att deras sammanhållning som givit dem gemensam styrka är en illusion.

Pjäsen har en otäck underton och innehåller många metaforer, och det är på många sätt en komplicerad pjäs. Till exempel får vi se ett saftkalas som kanske ska symbolisera en sorts blodsbelöning för den förödmjukelse som systrarna tvingats utstå. Saft och bullar ska läka alla sår.

Både Petra Hjortensjö och Hannah Nyroos behärskar styckets element på ett starkt och skickligt sätt och visar rollernas komplexitet med skicklighet. Föreställningen känns uppskakande men samtidigt väldigt trovärdig med dessa starka insatser på scenen.

Teater Absoluta har med trilogin De bortglömda barnen uppmärksammat de marginaliserade barnen som lever i skymningslandet på ett uppriktigt och angeläget sätt.