– Om du frågar israeler om de stödjer demokrati kommer de allra flesta att svara ja. Men om du bryter ned det till konkreta exempel kommer du se att demokratiska värderingar håller på att ersättas med nationalism, fundamentalism och rasism.

Sivan sitter uppkrupen i en sliten soffa i sin lilla lägenhet i centrala Tel Aviv. Hon är drygt trettio, smal, svartklädd och har smålockigt hår som är rakat på sidorna. Jag skulle säga att Sivan ser ut som en ganska typisk israelisk aktivist, och det är svårt att tänka sig att hon för bara fem år sedan tillhörde den israeliska mittfåran.

– Jag var verkligen så mainstream man kan bli, ifrågasatte ingenting. Men en dag slog verkligheten mig rakt i ansiktet och sedan dess är inget sig likt, säger Sivan, sveper med armen över rummet och skrattar.

I hennes kombinerade vardagsrum och kontor trängs kameror och dataskärmar med protestplanscher och högar av foton.

– Allting hände egentligen av en slump. Jag träffade en kompis som jag inte hade sett sedan vi slutade skolan och han skulle på en demonstration i en palestinsk by som heter Bil’in. Av ren nyfikenhet följde jag med, utan att egentligen veta någonting om det. Jag pluggade fotografi då och tänkte väl att jag kunde få lite bra bilder.

– Den där dagen i Bil’in förändrade mig. Jag såg saker jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Allt jag trodde att jag visste, om palestinier, om konflikten, vändes upp och ned. Jag såg hur soldaterna betedde sig och för första gången blev jag rädd för min egen armé, som jag alltid sett som min beskyddare. En palestinsk kille som stod precis bredvid mig blev sparkad till marken, sedan sparkad i magen gång på gång, av tunga armékängor. Han hade bara stått där. Det var flera sådana incidenter. Jag skämdes, och kände avsky gentemot soldaterna. Det var en helt ny känsla.

Har du själv gjort militärtjänsten?

– Ja, det var en självklarhet för mig. Jag tjänstgjorde aldrig på ockuperat område men jag hade gjort det om det krävdes. Jag avancerade till officer vilket var ovanligt för tjejer då. Jag fick även äran att starta det första kvinnliga stridande förbandet. Jag såg det som att jag var del i en feministisk revolution, säger Sivan och ler lite sorgset. 

– Så skruvat var mitt perspektiv då.

Sivan tar en klunk av det starka arabiska kaffet och fortsätter:

– Det man måste förstå är att alla israeler, judiska israeler alltså, går igenom en lång förberedelseprocess som börjar redan på dagis och som går ut på att göra oss till goda soldater. Ideligen hamras det in i våra hjärnor att vi måste försvara oss till varje pris, och att det inte finns någon mer moraliskt högtstående än en israelisk soldat. Se bara på högtiderna vi just har genomlidit, Åminnelsedagen och Självständighetsdagen. Det är orgier i nationalism och militarism, som effektivt förmedlar budskapet att vårt folk har lidit mest av alla och därför har vi rätt att göra vad som helst för att skydda oss. Säkerhet står över allt annat i Israel. Det paradoxala är att inget gör oss mer utsatta än den israeliska statens och arméns agerande.

Vad hände efter besöket i Bil’in?

– Jag fortsatte åka till olika palestinska orter, lärde känna palestinier, blev inbjuden till deras hem. Lärde om. Jag hade alltid kameran med mig, som ett slags filter mot en verklighet som var helt överväldigande. Jag fotade för att förmedla historier från andra sidan, och för att stå ut med den vanmakt jag kände inför de orättvisor jag såg. Jag tänkte att om bara andra israeler såg det här, hörde historierna...Med tiden har jag insett att israeler inte vill se, eller höra. Nu tror jag inte längre att det är israeler som kommer att förändra situationen. Det finns liksom ingen anledning. De flesta lever gott, de saknar inget, behöver inte ha dåligt samvete, så varför skulle de vilja förändra något? Människor tenderar inte att ge bort sin makt frivilligt. I mänsklighetens historia finns få exempel på det.

Så hur ska det gå till?

– Det är möjligt att åstadkomma en förändring utan majoriteten av israelernas aktiva medverkan eller samtycke. Genom internationella påtryckningar, bojkott, sanktioner. Israels makthavare vet att de kan göra i stort sett vad de vill. Omvärlden må protestera lite men de gör ingenting. Det är helt riskfritt att ockupera och begå förbrytelser.

– Samtidigt är det någon slags skiftning på gång. Det nuvarande utrikesdepartementet är ett av det mest högerextrema vi har haft. Utrikesministern, Lieberman, har orsakat en del skada eftersom han säger det andra tänker och gör. Diplomatiska relationer har förändrats, inte så mycket men det känns. Sverige är ett exempel – och jag kan garantera att ju mer pressat Israel blir när det gäller brotten mot palestinier, desto oftare kommer antisemit-trumfkortet kastas fram. Det har blivit helt automatiskt: kritisera Israels politik och du blir kallad antisemit. Men ropar man varg tillräckligt många gånger så är det till slut ingen som lyssnar.

Och vad händer då?

– Israel kommer att bete sig som ett sårat djur, ännu mer aggressivt. Palestinierna kommer att få betala det högsta priset för det. Men sedan kommer något annat.

Skrämmer den utvecklingen dig?

– Inte mer än dagens situation. Vi har över trettio lagar som diskriminerar mellan judar och icke-judar – och det är bara här, inne i Israel. På våra id-kort står det inte israel utan jude eller arab. Medborgarnas rättigheter är därefter. Högerextrema grupper växer, mänskliga rättigheter håller på att bli ett skällsord och majoriteten av israeler tycker att man ska straffa dem som talar illa om Israel inför omvärlden. De som tidigare brukade dölja sin rasism i fina omskrivningar är nu helt skamlöst öppna med den. Som miniatyrkopior av staten. Men för mig är det bättre att masken åker av, att Israel visar sitt rätta ansikte.

Sivan ägnar större delen av sin vakna tid åt politisk aktivism. Tillsammans med några andra fotografer driver hon kollektivet Active stills, som bland annat gör gatuutställningar med foton från palestinska områden. Inom ett dygn brukar fotona vara sönderrivna eller överstrukna.

– Men det är också en reaktion. Någon har sett bilderna och tyckt att de är så upprörande eller farliga att de måste förstöras.

Sivan är också engagerad i den gemensamma palestinsk-israeliska icke-våldsrörelse som tagit form under de senaste åren.

– Det främsta syftet är att vi agerar tillsammans, på lika villkor. Bryter järnridån. Det finns några palestinska byar där det i dag är helt normalt att se israeliska aktivister demonstrera – och få stryk av israeliska soldater, säger Sivan och skrattar.

– De aktivisterna kommer också på bröllop och andra familjefester i byarna. Genom den politiska kampen formas genuina vänskapsband.

Hur ser du på framtiden?

– Ärligt talat är jag trött, utmattad faktiskt, men känner att jag måste fortsätta. Jag säger inte att det jag gör kommer att förändra något men jag gör det ändå, för att jag helt enkelt inte kan gå tillbaka till det inskränkta liv jag levde förut. För mig handlar det inte ens om att välja sida, palestinier eller israeler. Det handlar om att ansluta mig till dem som ser världen på liknande sätt som jag gör.