Sedan det stora genombrottet som viktig medlem (så pass att han fick en låt döpt efter sig) i Miles Davis tidiga elektriska konstellationer, har John McLaughlin, eller Mahavishnu John McLaughlin som han kallade sig ett tag, sökt jorden runt efter olika musikaliska intryck och impulser och sökt förena dessa med en ganska egen variant av den elförstärkta fusion som han ofta förknippas med. Ibland funkar det, ibland inte.

Han är snabb, McLaughlin, vilket mina bänkgrannar också påpekar. Snabb, men ofta ganska tråkig, skulle jag vilja tillägga (jag höll tyst för säkerhets skull). McLaughlin och hans medmusiker, av vilka basisten Etienne Mbappésärskilt utmärker sig, är visserligen oerhört skickliga, men ibland räcker det inte riktigt till. Lördagens konsert är tekniskt övertygande, men präglas stundtals av det alltför ekvilibristiska: den kollektiva insatsen, själva låtarna, får stå tillbaka för de individuella styrkeuppvisningarna.

Vid några tillfällen klickar det dock till – som i vackra Maharina från skivan Floating point, som släpptes år 2008.