Äktenskapet ingen dans på rosor
Dödsdansen Dramatiker: August Strindberg Regissör: Mia Winge Skådespelare: Niklas Falk, Marika Lindström, Ulf Eklund Var: Strindbergs intima teater
Teater
Tråkigt så in i döden har Alice (Marika Lindström) och Edgar (Niklas Falk) det i Dödsdansen. Deras äktenskap på ön där de bor är lika stormigt som havet utanför. Eller kanske har stormen bedarrat? Ingenting nytt finns att lägga till. Relationen är stendöd och bitterheten frodas. Barnen finns på fastlandet och makarna har ingen kontakt med omvärlden, så när som med hjälp av en telegrafmaskin.
Det enda som livar upp Edgar är cigarrer och whisky. Och att dansa till Bojarernas intåg. En dans som för Edgar ett steg närmare döden. Hans hjärtproblem blir uppenbara när dansstegen får honom att falla till golvet. Läkarens ordination blir vila, ingen rökning och inga starka drycker.
Samtidigt dyker ungdomsvännen Kurt (Ulf Eklund) upp. Han är god, öppen och försonande och känner medlidande med det gifta paret. Han får Edgar och Alice att sätta ord på sitt hat, men han blir också en bricka i deras spel att hämnas på varandra.
Det var 101 år sedan Dödsdansen hade premiär på Strindbergs intima teater. Pjäsen skrevs år 1900 men ansågs för vågad för många teatrar. Därför hade den urpremiär i Tyskland år 1905. Dödsdansen kom till efter att Strindberg tillbringat sommaren med sin syster Anna och hennes man Hugo von Philip. Strindberg blev så förfärad över relationen att han ville röva bort sin syster.
Många år har gått sedan dess och frågan är om pjäsen fortfarande är aktuell. Visst känns vissa stråk ur en relation där kärlekens låga slocknat igen: den bedövande tystnaden, bitterheten, instängdheten och förminskandet av varandra. Skådespelarna lyfter skickligt fram den täta dynamiken mellan Edgar och Alice. Ömsom uppgivet, ömsom aggressivt.
Men när konflikten trappas upp och de undertryckta aggressionerna släpps fram för fulla tyglar blir händelserna på scenen forcerade och faktiskt berör de mig inte. Det är i de lugna stråken det bränner till med nerv och existentiella frågor som är tidlösa. Ihop med en scenografi och kostym från en tid som flytt blir dock den bestående upplevelsen att man har betraktat ett stycke historia.
