Ljuset från takets solcellspanel får blinde Kaithoboga Tsele att lättare hitta i sovrummet. 90-åringens barnbarnsbarn kan studera efter skymningen. Radion får kraft när solen lyser.

– Jag är glad över att ha elektricitet. Fast jag använder bara en lampa, säger han.

Kaithoboga Tsele bor 7,5 mil nordväst om Gaborone i Lentsweletau, en av de fyra byar som varit först att få elektricitet från solen genom ett program för landsbygdselektrifiering från förnybara energikällor, finansierat av regeringen och FN:s utvecklingsorgan.

Han har varit lantbrukare och inte haft råd att betala de 5 000 kronor det kostar att få elektricitet installerat från kolkraftverken i Botswana och Sydafrika.

För solcellspaketet betalar Kaithoboga Tsele 700 kronor i startavgift och sedan 70 kronor i månaden, medan regeringen skjuter till drygt 6 000 kronor för den tyska solcellspanelen och ett batteri kraftfullt nog att driva fem lampor och en mindre elektronisk utrustning.

Walter Motswedi Kgabung, direktör för BPC-Lesedi, ett till hälften statligt ägt företag som startades år 2008 för att driva förnyelsebara energiprojekt, har satt upp målet att ha installerat 1 000 solcellssystem innan 2012 och ha erbjudit deras energisnåla produkter till 50 000 hushåll inom tio år.

– Våra potentiella kunder bor i byar, mindre bosättningar och enstaka bostäder där anslutningen till ledningsnätet är lägre än fem procent eller där energibolaget BPC, Botswana Power Corporation, inte planerar att bygga ut nätet de kommande fem åren.

Ett tiotal hushåll i byn Kgope, inte långt ifrån Lentsweletau, hyr solcellssystem av BPC-Lesedi. Deras namn finns på en lista hos Bonolo Sekolwane som säljer företagets produkter från hemmet.

I hennes rum, eller franchiselokal, står batteridrivna lanternor som kan laddas upp i ett skåp kopplat till solcellspanelen. Lanternans ljus är starkare, billigare och hälsosammare än det paraffin hennes grannar använder. Maten lagar hon numera på en kamin tillverkad i Sydafrika.

– Kaminen kräver bara hälften så mycket ved jämfört med om jag lagar mat på eldstaden utomhus, säger Bonolo Sekolwane.

Ved utgör den primära energikällan för 58 procent av invånarna i södra Afrikas länder. Bonolo Sekolwane berättar att avståndet till bränslet har ökat i takt med att invånarantalet växt, träd huggits ned och mer mark omvandlats till jordbruk.

Även om elektriciteten från solens strålar bidrar till mindre påverkan på miljön och växthuseffekten, samt ger låginkomsttagarna i glesbygden fler aktiva timmar, finns flera hinder att satsa storskaligt på förnyelsebar energi.

Strömmen från ett solkraftverk är två till tre gånger dyrare att producera än från ett kolkraftverk. Såvida du inte har råd att installera flera solcellspaneler krävs nätbaserad elförsörjning till energislukande apparater som kyl och frys.

– Solcellspanelerna gör mest nytta i avlägsna platser där behoven är små och kostnaden för hög att bygga ut ledningsnätet, säger Kesetseano Molosiwa, policyansvarig på energidepartementet.

Inom 20 år ska 25 procent av energianvändningen i landet komma från förnyelsebara källor. Just nu är den nivån på 1,5 procent.

Regeringen har ansökt om ett lån från internationella banker på cirka åtta miljarder kronor för att expandera Botswanas enda kolkraftverk från att ha en kapacitet på 120 megawatt till att klara 720 megawatt när det står färdigt år 2013. För pengarna ska de också undersöka möjligheten att bygga ett solkraftverk på 200 megawatt. Nästan vartannat hushåll i Botswana står utanför det nationella elnätet. År 2016 ska åtta av tio botswanier ha tillgång till elektricitet.

Botswana importerar i dag all råolja och 70 procent av landets elektricitet från Sydafrika. Samtidigt ökar efterfrågan kraftigt på energi i regionen.

– År 2012 räknar vi med att behovet är 600 megawatt i Botswana. Sydafrika har svårt att producera tillräckligt för den inhemska marknaden och kommer att upphöra med sin export till oss 2013. Den billigaste lösningen att svara mot bristen är att utnyttja mer kol, säger Kesetseano Molosiwa.

Utbyggnaden i Morapule, där det 25 år gamla kolkraftverket ligger, beräknas täcka landets behov i två till tre år. Ifall solkraftverket byggs kan energihungern mättas ännu en tid, men fler lösningar behövs. En möjlighet är att anlägga ännu ett verk på 600 megawatt i Morapule.

Det privata företaget CIC har också intresserat sig för landets kol. Går deras planer i verket byggs ett kolkraftverk i Mmamabula som ska ge 1 200 megawatt, varav 75 procent säljs till Sydafrika och 25 procent stannar i Botswana. Initiativet är den största enskilda privata investeringen i Botswana.

I en miljökonsekvensanalys av BPC från 2007 står att läsa:

”Med det föreslagna nya kraftverket på 600 megawatt uppgår landets koldioxidutsläpp till 8.7 ton per person, vilket är strax över världens genomsnittsnivå. Om projektet i Mmamabula läggs till överstiger Botswana EU:s genomsnittutsläpp per capita på 15 ton per person. Adderas dessutom nästa föreslagna fas i Morapule på ytterligare 600 megawatt har Botswana en av världens högsta nivåer av koldioxidutsläpp per capita på 17 ton för varje person och år. Det kan jämföras med USA där motsvarande nivå ligger på 19.7 ton.”

Kesetseano Molosiwa tror inte att en sådan utveckling är realistisk.

– Om det privatägda kolkraftverket byggs och vi hittar finansiärer till solkraftverket behövs sannolikt inte kolkraftverket Moraopule expanderas i en ytterligare fas. Botswana är ett utvecklingsland med liten ekonomi och en befolkning på 1.8 miljoner invånare som bidrar obetydligt till klimatförändringarna. Vår ambition är att satsa på grön energi, men vi har varken kapital eller kapacitet att bortse från fossila bränslen.