– När TT skrev om detta gav de en mer negativ bild än vi tyckte var sann. Sverige har misslyckats igen var budskapet, men vi kommer aldrig att lyckas med ett totalstopp. Däremot kan vi lyckas gå i den riktningen, steg för steg.
Marcus Öhman är marinbiolog och jobbar på jordbruksdepartementet. I oktober var han med om att i Bryssel förhandla fram hur mycket torsk östersjöländerna ska få fiska nästa år – omkring 44 000 ton.
– Men personligen tycker jag som både denna och den föregående regeringen, att man borde följa de vetenskapliga råden, säger han.
De vetenskapliga råden kommer från Havsforskningsinstitutets högkvarter i Köpenhamn. De senaste råden kom i juni och gick ut på att torskfisket i Östersjöns vatten öster om Bornholm inte borde minskas med bara någon tiondel, utan sättas till noll. Det vill säga ett totalstopp. Den danske fiskebiologen Hans Lassen är chef för rådgivningen.
– Du kan likna situationen med en person som går längs en avgrund. Du frågar mig när han kommer att tappa balansen och falla. För att beståndet ska kollapsa krävs ett eller två dåliga år miljömässigt. Vi kan inte förutsäga när detta kommer att ske, säger han.

Den avgörande indikatorn för hur illa det står till med torsken är den så kallade lekbiomassan, eller mängden könsmogna torskar. Redan för fyra år sedan var den rekordlåg, och sedan dess har den bara minskat.
– Situationen är väldigt dålig eftersom beståndet ligger på halva den acceptabla biologiska nivån. Det är den avgörande gräns där biologerna anser att stammen är uttömd mer än vad som är säkert, säger Hans Lassen.
Varje år sedan 1997 har vi alltså löpt en risk att den ekologiska balansen ska rubbas och torskstimmen bli ett minne blott. På sent 70- och tidigt 80-tal var torsken på rekordnivåer i Östersjön, vilket ledde till en enorm fiskeflotta som sedan haft svårt att ställa om till allt mindre torsk. Det har politikerna haft förståelse för, vilket framgår av grafen här intill. Varje år sedan åtminstone 1988 har ministrarna bestämt kvoter som överstigit Havsforskningsrådets rekommendationer. Ibland bara litet grand, men på senare tid med det dubbla, det tredubbla, eller som i år genom att ignorera rådet att stoppa fisket helt.
– Jag förstår politikerna. De tar en avvägd risk. Problemet uppstod, och de väljer att inte lösa det, utan fortsätter och hoppas på det bästa. Ibland fungerar sånt, ibland inte, säger Hans Lassen.

Få vågar på allvar ifrågasätta Havsforskningsinstitutet. Dess forskare är utsedda av EU:s medlemsländer. Alla erkänner att något måste göras eftersom en torskkollaps vore katastrofal inte bara miljömässigt utan även för fiskenäringen och de många tusen människor den sysselsätter runt om Östersjön. Men åsikterna går vitt isär vad gäller hur frågan ska lösas.
– Vi har vetenskapliga grunder för vilken kapacitet det finns för uttag. De har nu förklarat att vi måste totalstoppa fisket för 2007. Om man då väger in kortsiktiga intressen mot detta, jobb i näringen och så vidare, då har man missat poängen med forskningen, säger Lasse Gustavsson på Världsnaturfonden i Sverige.
Han menar att forskarnas råd absolut inte kan ses som någon partsinlaga, ett intresse som man ska väga andra intressen mot, utan som en rent fysisk gräns som man bara måste rätta sig efter.
– Finns det ingen fisk så finns det ingen fisk. Det tjänar ingenting till att låtsas att det finns mer fisk än det gör, säger Lasse Gustavsson.
Att börja rätta sig efter forskningens råd skulle innebära ett helt nytt sätt att tänka i politiken. Man skulle utgå från naturen i stort istället för bara människan.

Miljöpartiet såg sin chans att göra detta för fyra år sen. År 2002 hade forskarna krävt nödstopp och kvoterna kapats med en tredjedel. På sommaren rekommenderade forskarna till året därpå en 70-procentig minskning av andelen fångad torsk. Till hösten behövde socialdemokraterna miljöpartiets stöd för att kunna leda landet.
– Det här var en av de punkterna som gjorde att vi stödde regeringen överhuvudtaget. Det var en del av regeringens hyra för att få sitta i kanslihuset, berättar Charles Berkow, miljöpolitisk sekreterare (mp).
Miljöpartiet fick inflytande över Sveriges position i torskförhandlingarna. Jordbruksminister Ann-Christin Nykvist (s) började driva den radikala linjen att EU skulle acceptera Havsforskningsinstitutets råd. De andra ministrarna var kallsinniga. Kvoten minskade bara marginellt och Sverige röstade nej i rådet. Sverige införde till och med egna ensidiga fiskestopp på torsk, vilket förbjöds av EU-kommissionen. Nästa år gick det likadant. Året därpå, 2005, fortsatte torskbeståndet att minska och forskarna krävde återigen totalstopp. Men politikerna valde att fortsätta fisket på ungefär samma nivå. Och fram till i år, som var den radikala svenska fiskepolitikens sista år, bestämde kommissionen mot Sveriges protester att till och med öka torskkvoten för östra Östersjön med en sjättedel.
Det här ser både den nya regeringen, industrin och tjänstemännen som ett bevis på att radikal politik kan bli kontraproduktiv.
– Mp ville göra populism av fiskeripolitiken och lyckades, men förvaltningen av torsken blev bara sämre och dessutom förstördes Sveriges förtroende i EU, säger Henrik Svenberg, ordförande i Sveriges fiskares riksförbund. Svenberg har tidigare arbetat på jordbruksdepartementet och varit med nere på förhandlingarna i EU. Han tycker att bilden knappt kan vara tydligare av den gamla regeringens misslyckande och av hur den nya, pragmatiska borgarregeringen lyckats.
– Direkt när Sverige visade sig förhandlingsvilliga skapade det en dynamik i rådet och en vilja från kommissionen att hjälpa oss. Det tvingade ut Polen i det andra diket och då var det de som röstade nej, säger Henrik Svenberg.
Östersjöregeringarna talar hellre om att minska svinnet och svartfisket – det senare är ökänt och motsvarar enligt Havsforskningsrådet på enorma 35-45 procent av de tillåtna fångsterna – än om torskkvoterna. Polen har drivit den linjen hårdast och tycker att man till och med kan höja kvoterna.

Miljöpartiets Charles Berkow invänder bestämt mot resonemanget. Den radikala politiken kanske inte sänkte kvoterna, men den blev en grön flank som i sin tur hjälpte tjänstemännen i EU-kommissionen att komma med förslag som ligger närmare forskningens råd.
– Kommissionen ska företräda lagen och gemensamma avtal men det är obekvämt för den att vara längst ut. Om ett land kan säga att kvoten är på tok för hög så blir kommissionens position lättare, säger han.
– Dessutom kvarstår faktum. EU-rådets politik går emot den samlade forskarbedömningen. Vi vill stoppa fisket nu och använda de fonder som finns till att kompensera branschen. Det skulle vara en investering i beståndet som skulle bli lönsam på sikt.