Resultatet blev att många som tidigare bodde i närheten av Manilas vattendrag nu tvingats bort flera mil utanför den filippinska huvudstaden.

Edgar Borras är en av dem som går igenom de ägodelar han hittar i spillrorna efter sin förra bostad i ett av Manillas slumområden som nu har rivits. Han bor nu, tillsammans med sin fru och tolvåriga son, i Calauan – 74 kilometer utanför den filippinska huvudstaden.

– De vill tillbaka hit. De tycker inte om det nya stället. Det är för långt bort.

Tidigare bodde de vid östra stranden längs med floden Manggahan. Där bodde de i tolv år fram till att president Gloria Macapagal-Arroyo i november 2009, efter tyfonen Ketsanas härjningar i september samma år, beslutade att 100 000 familjer skulle förflyttas från sina hem längs med floderna.

Trots risken som det innebär att bo längs med stranden passade bostaden bra för familjen Borras eftersom sonen hade nära till skolan och han själv hade nära till sitt arbete som säkerhetsvakt vid stadshuset i Makati. För att ha nära till sitt arbete tvingas Edgar Borras nu bo i en arbetarbarack och har endast möjlighet att träffa sin familj två gånger i månaden.

– Jag tycker synd om dom som flyttat och som inte har lyckats hitta något nytt arbete. Många har tvingats att återvända eftersom det inte finns några arbeten att få i det nya området, dessutom saknas vatten och elektricitet på många ställen i Calauan, säger han.

För familjen har kostnaderna dessutom ökat kraftigt eftersom de nu har två hushåll och tvingas till allt större resekostnader.

– Mina utgifter har fördubblats. Vi har ingen möjlighet att spara några pengar, säger han.

Edgar Borras anser att regeringen borde se till att de områden utanför staden dit människor förflyttas är tillräckligt utvecklade så att det finns möjlighet att försörja sig där.

– Om det inte finns några jobb att få kommer folk tillslut ändå att återvända.

Men medan satsningar på att minska sårbarheten vid katastrofer är lovvärd, menar kritiker att det också visar något av synen på stadens fattiga. Trots att det är de fattiga som ansvarar för en stor del av stadens skötsel, bland annat som gatsopare och renhållningsarbetare, så finns också en föreställning om att det är stadens fattiga som står för det mesta av stadens nedsmutsning.

Jocelyn Vicente-Angeles från organisationen Cope, som arbetar mot fördrivningen av informella bosättare, är kritisk till att regeringen inriktat sig på stadens fattiga i sitt arbete med att rensa upp längs kanalerna. Istället borde man ha inriktat sig på de industrier som ligger längs med floden och som står för stora utsläpp, menar Vicente-Angeles.

Den lokal påtryckningsgruppen IPD, som undersökt förhållandena i staden, uppger också att en förflyttning av människorna inom Manilla hade varit ett mycket billigare alternativ än att förflytta människor långt utanför staden.