Det heders-relaterade våldets rötter
Varför måste vi arbeta emot hedersrelaterat våld och förtryck? Därför att hedersrelaterat våld och förtryck är ett starkt hot mot demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, skriver Maria Hagberg.
FN:s kvinnokonvention och barnkonvention fördömer traditioner och religiösa sedvänjor som upprätthåller förtryck. Flera stater har reserverat sig mot konventionerna och låter religion och tradition överordnas kvinnors, HBTQ-personers och barns rättigheter.
Jag har arbetat med socialt arbete i snart 20 år, framför allt med kvalificerade barnavårdsutredningar, men jag har också arbetat med våldsproblematiken och utbildat olika myndigheter i frågan och jag kan utan tvekan säga att hedersrelaterat våld och förtryck är bland det svåraste jag haft att göra med. Redan för tjugo år sedan stötte jag på problematiken bland romerna som hade stora problem med flickor som inte fick gå i skolan, barnäktenskap och tvångsäktenskap. Romerna har en flera hundra år gammal historia i vårt land och tillhör en av våra minoritetsgrupper.
Utanförskapet, då myndigheterna svikit, har många gånger förstärkt problematiken inom gruppen, men är inte orsaken till dess uppkomst. Samma tendenser ser vi i dag i våra storstadsområden, men det förekommer i olika samhällen över hela världen. Jag har till dags datum mött cirka 200 unga utsatta för hedersrelaterat våld i Sverige med eget eller föräldrars ursprung från ett tjugotal länder, från Marocko till Bangladesh, från Somalia till Sverige.
För några år sedan blev jag oerhört trött på den ytliga debatt som försiggick inom den akademiska världen, en feminism som osynliggjorde kvinnokampens betydelse och vikten av långvarig fred, samt de bagatelliserande postkoloniala förklaringarna som började ta plats i diskussionerna om hedersrelaterat våld. Det blev en absurd och helt kontraproduktiv diskussion, då hedersrelaterat våld och förtryck i sitt uttryck är både rasistisk och religionsdiskriminerande.
Jag bestämde mig för att skriva boken Vid 20 börjar den ruttna (Premiss Förlag, 2009) där jag beskrev delar av vår kvinnohistoria i Sverige. Jag djupintervjuade fem unga kvinnor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige och avslutar med en analys om vad vi behöver göra i Sverige för att komma tillrätta med situationen.
Problemet är att vi inte får kritisera religion i dagens samhälle. Är det så att man anser att religionen ska utgöra lagstiftningen så är den politisk. Konsekvenserna av det ser vi på olika håll i världen och det är inget jag förespråkar! Vi har olika uppfattning om när hederstänkandet uppstod. Jag, och många med mig, hävdar att den uppkom betydligt tidigare i historien än vid kolonisationen och att den har klara kopplingar till kultur, där religion och tradition ingår. Genom folkvandringar och krig har dessa blandats och det är i dag svårt att helt entydigt avgöra vad som har en religiös eller traditionell rot. Det vi däremot kan vara överens om är att kolonialismen samverkat med de religiösa budbärarna, och då talar jag inte enbart om de ”västerländska” kolonisatörerna.
Nyligen deltog jag i en feministkonferens i Skopje. Jag frågade då om ett påstående som jag stött på både i Sverige och utomlands när det gäller FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, i synnerhet kvinnors rättigheter: ”det är ett västerländskt påfund”.
Just postkoloniala teorier för vidare denna utsaga. Layla Hamarneh från Jordanien, erfaren kvinnoaktivist, svarade att det argumentet använder makthavarna i hennes och omgärdande länder för att slippa implementera kvinnors rättigheter.
författare och debattör