Regissören Margareta (Maja) Olsson har koll på helheten och lyckas framgångsrikt fördjupa pjäsens sammansatta skikt och samtidigt öppna scenen för det oförutsägbara. Anderssons intelligenta dialog fördelas osökt ut i rollernas fyra skilda temperament vars olika mer eller mindre medvetna strävan, av rena slumpen för dem samman.
Två unga män och kompisar, ensamstående Kaj och Roger, som tröttnat på sin fru just som de väntar barn, står i olika situationer mot Maj, som börjat läsa tyska på Komvux, och Linda som helt nyss smärtsamt gjort slut med sin kille. Kaj, en brötig, litet klantig arbetarklasskille som liksom de andra saknar jobb, börjar också läsa tyska, så han och Maj träffas på Komvux. Roger och Linda råkar osannolikt tursamt få samma nummerlapp på Systemet. Ovetande om Lindas möte med Roger bjuder Maj henne och Kaj på fest och Roger kommer också dit.
Regissören Margareta Olsson försöker då och då ladda pjäsens serie möten mellan dessa försagda unga människor med nästintill norénsk dialog. Trevande ord dröjer klanglöst hängande kvar i luften mellan personerna och ibland fungerar det, ibland inte. Mattias Anderssons egen uppsättning för snart tio år sedan (som jag tyvärr aldrig såg men vars översvallande recensioner jag läst) spelades på ett explosivt sätt med direkt publiktilltal. Jag undrar om inte det senare är en mer framkomlig metod än att i onödan krångla till det. Unga Folkteaterns skådespelare gör i alla fall ett bra jobb i en av Mattias Anderssons bästa ungdomspjäser.

Artikeln är tidigare publicerad i Bohusläningen.