Replik Så landar alltså Birger Schlaug på att den ”gallring” av vargstammen som är nödvändig av genetiska skäl ska ske genom att forskare kryper ner i varggryt och ger vargungar giftsprutor. Trots att han finner det motbjudande. Ja, jag tycker att det till och med är mer motbjudande än att några specialtränade forskare/jägare skulle kunna få skjuta några speciellt utpekade vargindivider som av genetiska eller andra rimliga skäl, till exempel hänsyn till same- och fäbodskultur, måste tas bort.

Men visst kan man diskutera sådana detaljer om man är överens om att vi ska ha en livskraftig vargstam, att den nödvändiga ”gallringen” måste ske på ett mycket kontrollerat och restriktivt sätt, och att den jaktanarki som tilläts för några veckor sedan inte får upprepas.

Birger hävdar att han och jag i mitten på 90-talet ”var i luven” på varandra om morkullsjakten. Mitt minne är lite annorlunda. När Sverige gick med i EU var det tillåtet med sommarjakt på sträckande morkullshannar i juni/juli (exakta tider varierade under årens lopp). Inför EU-omröstningen 1994 lovades av ja-sidan att jakt i Sverige på intet sätt skulle påverkas.

Bland det första som hände efter Sveriges EU-inträde 1995 var att sommarjakten på morkullor förbjöds med hänvisning till EU:s fågeldirektiv (däremot har morkullor inte blivit fridlysta, jakt är tillåten senare på året). En del debattörer hävdade att Sverige hade övertolkat fågeldirektivet.

Då ställde jag en fråga till ansvarig kommissionär om det svenska förbudet verkligen var ett resultat av EU-direktivet.

Mot bakgrund dels av miljöpartiets allmänna nej till EU-medlemskap och motstånd mot centraldirigering från Bryssel, dels miljöpartiets påstående att svenska folket lurats in i EU av falska löften och skönmålningar, var det rätt naturligt för mig som grön EU-parlamentariker att försöka få fram besked om ifall löftet om att EU-medlemskap inte skulle påverka svensk jakt var en bluff eller inte, om det faktiskt var nödvändigt enligt fågeldirektivet att förbjuda sommarjakten på morkulla eller om det var en svensk övertolkning (Finland tolkade det annorlunda).

Kommissionären, Ritt Bjaerregaard, gav ett vagt svar, vilket medverkade till att sommarjakten på morkulla åter tilläts på prov ett par år, för att därefter förbjudas igen.

Jag minns att några miljö- och fågelskyddsorganisationer reagerade negativt, men något motstånd från mp-are har jag inget minne av. Jag blev omvald utan diskussion. Samtidigt finns förstås goda argument för att flyttfågelstammarna ska bevakas gemensamt i hela EU (och hela världen) och att det därför bör finnas internationella minimiregler. Jakt får aldrig ske så att en arts fortlevnad hotas.

Min insats i morkullsdebatten var av konstitutionell art: Har makthavarna ljugit? Vem har beslutsansvaret? Men tyvärr uppfattades det av såväl en del miljö- och fågelvänner som av jägarorganisationer som ett ställningstagande till morkullsjakten som sådan, vilket det alltså inte var. Eftersom Birger var språkrör när det begav sig och inte på något sätt motsatte sig mitt återval trodde jag att han hade fattat det.