Razia Khatoon, 36, böjer sig över en enorm träram i sitt dåligt upplysta rum som ligger i en informell bosättning i Pakistans största stad Karachi. Hon syr fast pärla efter pärla i den klänning som sitter fastspänd på ramen, och säger att hon inte har tid över för småprat eftersom klänningen måste bli klar i dag.

– Om vi inte blir klara till i kväll kanske vi inte får några fler beställningar.

Razia Khatoon säger att hon är tacksam för att hon fortfarande kan dra in lite pengar, med tanke på att efterfrågan på inhemska klänningar har minskat drastiskt på senare år.

Hon är mamma till tio barn och påpekar att det finns massor av människor som är beredda att ersätta henne om hon visar minsta tecken på att tackla av. De sex äldsta barnen hjälper henne med arbetet.

– Vi arbetar mellan tio och tolv timmar om dagen och varje klänning tar tre dagar att göra klar, förklarar hon.

För varje färdigt plagg får hon mellan motsvarande 55 och 120 kronor, beroende på hur komplicerat mönstret är. Detta har varit hennes arbete de senaste 18 åren.

Khatoon är knappast ensam. Det finns över 8,5 miljoner människor i landet som försörjer sig som hemarbetare, eller inom den informella sektorn. Inom denna grupp återfinns 70 procent av de kvinnor som är ute på arbetsmarknaden, enligt en undersökning som gjordes förra året.

Men enligt HomeNet Pakistan, ett nätverk av organisationer som ger stöd till hemarbetare, kan den verkliga siffran vara 80 procent av de arbetande kvinnorna.

Kvinnorna tillverkar bland annat rökelsestickor, leksaker, kläder och mattor, men kan även arbeta med att tvätta frukt eller rensa räkor.

Stora tillverkare lägger ut arbeten på underleverantörer som i sin tur lägger ut jobb på hemarbetare, som får ackordslön.

Till skillnad från de arbetare som återfinns inom den vita ekonomin så granskas inte de förhållanden som gäller för hemarbetarna av myndigheterna, och de får heller inga som helst övriga förmåner.

Enligt Zera Khan, ordförande för Kvinnliga hemarbetares förbund, definierar inte myndigheterna medlemmarnas insatser som ”arbete”. Det leder i sin tur till att hemarbetarna inte omfattas av landets arbetsrättsliga lagar.

Enligt experter har de storskaliga industrierna på senare år minskat sin personal och istället lagt ut fler arbetsmoment inom den informella sektorn. Det har i sin tur gjort att kvinnorna i högre utsträckning tvingas bidra till familjernas försörjning.

Det globala nätverket Weigo, som strävar efter att förbättra situationen för världens fattigaste arbetare, påpekar att även den informella sektorn drabbas hårt i samband med ekonomiska kriser. I en rapport påpekar Weigo att många hemarbetare tvingas arbeta för löner som ligger långt under fattigdomsgränsen, och att det därför är helt omöjligt för dem att arbeta sig ur sin fattigdom.

Asma Ravji, från organisationen Sungi, som strider för hemarbetarnas sak, säger att problemen är många. Hemarbetarnas inkomster är ojämna, och de saknar alla former av sociala skyddsnät.

– Eftersom de inte har några fackförbund så kan de inte förhandla om lönerna, och resultatet blir att de utnyttjas av mellanhänder, säger Ravji.

Hemarbetaren Razia Khatoon känner till allt om det där, och det gör även hennes man Nasir Sabir.

– Förut hade vi det ganska bra och genom Guds försyn lyckades vi skicka barnen till skolan och kunde ge dem tre mål mat om dagen. Men förra året tvingades vi ta ut dem ur skolan, berättar Nasir Sabir.

Han hjälper sin hustru bland annat genom att ta emot ordrar och leverera det material som behövs.

– De skenande matpriserna har knäckt oss. Vad ska en fattig människa göra – ge barnen mat eller skicka dem till skolan? frågar Sabir.

Bara ett par gator bort sitter Suraj Jamal, 55, och hennes tonåriga dotter och tillverkar rökelsestickor. Jamals man Mohammad Alam får agera tolk eftersom hon endast talar bengali, språket från hennes ursprungliga hem i östra Indien.

– Vi tillverkar mellan 60–70 000 stickor i veckan. För varje förpackning med 1 000 stickor får vi 9,5 rupier. Men på marknaden säljs ett paket med bara ett dussin stickor för 15 rupier, berättar Jamal.

9,5 rupier motsvarar ungefär 80 öre. Att skillnaden mellan tillverkningskostnaden och marknadspriset är så enorm är svårt att göra något åt, eftersom Jamal inte vågar begära bättre betalt av företagaren.

– Då kanske han vänder sig till någon annan, säger hon.

Familjens tonårsdotter berättar att familjen numera hoppar över frukosten, på grund av de hårda tiderna.

Enligt FN:s livsmedelsorgan FAO var 28 procent av befolkningen i Pakistan undernärda förra året. Det är en ökning från 24 procent föregående år.

Zahida Mumtaz är i femtioårsåldern. Hennes man har problem med en njure och har inget fast arbete. Själv tjänar hon 20–50 rupier (motsvarande en till fyra kronor) för varje dussin dockklänningar som hon syr.

– Jag vet att jag får väldigt lite betalt eftersom samma klänningar säljs för 200 rupier av fabriken till en återförsäljare. Jag såg själv prislappen. Men om vi beklagar oss över den låga betalningen så kommer ordern istället att gå till någon annan.

Zahida Mumtaz säger att hemarbetarna sliter så hårt, ofta arbetar mer än andra arbetare – och att de dessutom sköter om hemmen.

– Så varför får vi så uselt betalt? Att vi inte går till en fabrik – ska det betyda att vårt arbete inte är någonting värt?