Pjäsen Hej då nu dör jag bygger på Mare Kandres roman Quinnan och Dr Dreuf; för pjäsbygget svarar husdramatikern Ann-Charlotte Alverfors. Det har blivit teater med en formmässigt så skruvad poetisk dialog att tanken mer än en gång färdas mot Elfriede Jelineks bildspråk, om än inte med samma förtätning. Komplikationerna i pjäsens möten mellan man och kvinna, framställs med sådan härlig spefullhet via Mare Kandres råslipade ironi och med Ann-Charlotte Alverfors säkra dramatiska handlag, att de främst drabbar pjäsens manlige huvudperson, Dr Dreuf.
Birte Niederhaus regi målar upp en komisk freudiansk tavla i föregivet romantiska tablåer mellan doktorns självupptagna föreläsningar med lärda teorier som berömd kvinnoexpert, och hans undersökande, allt tätare möten med kvinnofiguren, fröken Q i ljusblå, heltäckande klänning. Jarle Hammers kostym skulle vara värd en längre avhandling men vad sägs om brun kavaj knäppt med generös fracköppning över beiga byxor. Som en patetisk ryggsäck hänger en fastsydd, tomt slokande kavaj i samma färg, en ljuvlig ironisk beskrivning av manlighetens ok.
Kandres roman har i Alverfors dramatisering fått titeln Hej då nu dör jag och jag undrar om inte det är bättre eftersom den så tydligt anspelar både på freudiansk skräck och på mannens eviga projektion av kvinnan som den personlighet inom honom han ständigt tror sig måste döda, såväl utom sig som inom sig. Alverfors text är inte särdeles dramatisk i vedertagen mening men mellan raderna uppstår hisnande djup som spelet lockar fram, kanske framför allt i uppsättningens sceniska drift med en romantiskt inspirerad barockform, vars sirliga lekar runt analyssoffan oavbrutet öppnar för alternativa tolkningar.
Tavlans och föreställningens yttersta ram är en dikt av Peter Handke. I inledningens mörker hörs den på tyska, ur högtalarna lågmält uppläst på tyska och ställd mot den djupnar helhetsbilden av psykoanalysens irrvägar. Slutintrycket blir så avklarnat berörande att till och med pjäsens allra mest infernaliska sarkasmer bleknar i jämförelse med diktens bild av de barn vi en gång var, långt innan vi ens börjat göra oss en föreställning om vilka vi skulle bli. Handkes källklara text, dialogsatt mellan ett barn och en kvinna och hämtad ur Wim Wenders film Himmel över Berlin, lyfter och fördjupar. Andreas Nilssons enkla scenbild ramar in skeendet i skir byggväv, alltmer snärjande under Dreufs snirkliga vägar inåt mot kvinnan bakom vanföreställningen av henne som lockande ihålig vitvara.
Jarle Hammer är mycket bra som Dr Dreuf; han gör denna förvuxne skolpojke oerhört skickligt och väldigt roligt, nästintill likstel under kavaj och vinröd halsduk, sminkad längs halsen i samma färgton, med ansiktet frilagt som en avgränsad mask. Rebecca Alverfors Chadien som fröken Q, är på samma sätt lika blåtonat sminkad över halsen som i klänningen; med helt osannolikt hög håruppsättning framstår hon som rena idealmodellen för de sekelskiftets överklasshysterikor som Freud behandlade. Och nog är hennes yviga men mer komiskt stiliserade utspel präglat av lika stort vansinne som Dreufs nitiskt antecknande vetenskapsman, det är bara det att det i hennes galna åsneskratt vibrerar en ton så befriande rolig att den inte kan beskrivas utan faktiskt måste upplevas.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.