CHOATALUM – Varje gång jag öppnar mitt hjärta för att berätta vad som hände med min man så gör det ont ända in i själen, säger Margarita, ett av vittnena i rättegången mot Felipe Cusanero efter att hon intervjuats av en stor grupp journalister efter att domen föll i byn Choatalum den sista augusti.

Choatalum ligger cirka tre timmar från Guatemala City och befolkningen tillhör mayafolket kakchiquel. I början av 1980-talet, då inbördeskriget rasade som värst, utsattes byn för massakrer och majoriteten av invånarna flydde ut i skogen. En tid därefter samlade armén ihop överlevarna och tvingade dem att tjänstgöra i så kallade självförsvarspatruller ledda av bybon Felipe Cusanero. Hans roll var att övervaka byn och informera armén om vilka som stödde gerillan.

Efter år av tystnad inleddes 2003 en rättsprocess där Felipe Cusanero till slut ställdes inför rätta för sitt deltagande i mördandet. Domen mot Cusanero rör bara hans deltagande i sex försvinnanden, vilket enligt vittnena inte representerar det verkliga antal som han gjorde sig skyldig till. Straffet blev totalt 150 års fängelse. Det tog drygt sex år för domen att falla och under dessa år har den juridiska processen långsamt böljat fram och tillbaka.

Domen möttes av blandade reaktioner i Chaotalum.

– Jag mår varken bra eller dåligt. Cusanero sitter fängslad nu, men han har det bra. Ingen torterar honom, ingen behandlar honom illa, han kan träffa sin fru och sina barn varje månad eller varannan vecka, men vi lever med agg i våra hjärtan. Det är som att en dubbeleggad kniv skär genom oss, säger en anhörig till ett av offren till tidningen El Periódico.

Människorättscentret CALDH har arbetat med fallet Choatalum sedan 2003 och Jorge, en av centrets medarbetare, beskriver domen som ett stort framsteg.

– Detta är det första konkreta resultatet av en kamp som har förts i över 40 år. Domen betyder oerhört mycket för alla de tiotusentals människor vars anhöriga försvann. Det här öppnar dörren för att andra ska kunna söka rättvisa.

Att domstolen accepterade åtalspunkten ”påtvingade försvinnanden”, av FN definierat som ett brott mot mänskligheten, innebär att man slagit fast att det fanns en systematisk plan framtagen och genomförd av staten för att terrorisera civilbefolkningen.

Detta är något som aldrig tidigare har erkänts i en guatemalansk domstol och det kan få positiva konsekvenser också för andra fall.

Likt många andra i byn säger Eduarda att historien hade kunnat sluta annorlunda, om bara Cusanero hade samarbetat. Hon berättar om hur byn vid upprepade tillfällen ordnade möten där de bad Cusanero att han skulle berätta var han grävt ner de döda, men han vägrade varje gång.

– Han hade chansen att be om förlåtelse under rättegången men han tog den inte. Han sa ingenting. Han sa inte ens var han grävt ner våra familjemedlemmar.

På väg genom byn till skolan hälsar alla på Eduarda, utom två kvinnor som demonstrativt vänder ryggarna till.

– De där två står på Cusaneros sida, säger Eduarda och nickar mot kvinnorna som inte hälsade. De led också under kriget, precis som vi, men nu är det som att de glömt vad som hände.

Andra bybor har också märkt hur Cusaneros vänner inte längre hälsar och på marknaden ska en av Cusaneros anhöriga ha sagt: ”Vi vet vilka ni är och vi kommer att göra slut på er en efter en.” Hoten har anmälts hos åklagaren och människorättscentret CALDH som informerar utländska ambassader och FN-institutioner i landet.

Cusanerodomen är en seger för rättvisan, men de försvunna kommer aldrig tillbaka och åren av sorg och smärta kan aldrig levas om. Mycket har förändrats i Choatalum, men mycket pågår också som vanligt. Hönsen måste matas, majsen måste malas, ved ska huggas och grannskapskommittén och kyrkan måste hålla möten för att byns gemensamma liv ska fungera. Militärens terror slet sönder familjer och tvingade människor på flykt, men den lyckades trots allt inte kuva människorna helt och hållet.

Förutom den dömde Felipe Cusanero har alla personer i artikeln av säkerhetsskäl fått fingerade namn. Det är fortfarande vanligt att människor i Guatemala mördas eller försvinner på grund av sitt arbete med mänskliga rättigheter.