Strindbergs historielektion, Mäster Olof, om 1500-talets religiösa konfliktcentrum, i Teater UNO: s 2000-talstappning går inte av för hackor. En hel del frågor ställs på huvudet när ämnen som historia, religionskunskap och svenska så lustfyllt korsas att verkligheten sätts i gungning.
Pjäsen handlar om Olof Pederson som, inspirerad av Martin Luther, kämpar för att förändra den svenska kyrkan. Han dras därmed in i ett maktspel på liv och död när Gustav Vasa i Olofs kamp ser en chans att komma åt den katolska kyrkan och dess enorma rikedomar. Mäster Olof hamnar mitt emellan dessa motstridiga intressen och tvingas svika ett efter ett av sina högt ställda ideal. Han erbjuds allt mer makt och allt mer pengar för att tillmötesgå den högsta maktens anspråk.
Att titelrollen spelas av en kvinna, Åsa Eek Engqvist, tycks inte vara något större problem för eleverna. Men att Olofs mamma är bekymrad över sonens vägval drar uppmärksamheten till sig. Det hela börjar med ett förspel där skådespelaren Åsa råkar i konflikt med motspelarna; i stridens hetta liknar hon dem vid sin mamma och pappa och de får därmed från föreställningens första början axla vuxenhetens förtryckarroller.

När sedan Björn Holmudd bland andra roller, spelar både Olofs mor och biskop Brask, medan Staffan Nattsén, förutom en rad andra figurer, spelar landsfadern Gustav Vasa och en packad skummis i huvudstaden, väver UNO med sin provokativa attityd samman Olofs tid med vår. Eleverna ges rika möjligheter att koppla nutida verklighet till ett historiskt landskap, samtidigt som de ser rollernas skiftande infallsvinklar renodla konflikten. Bara att se Olof på väg till slottet möta A-lagaren på en gata i Stockholm, eller kungen, båda i blågula landslagströjor med namnet Svensson tryckt på ryggen, hjälper till exempel effektivt till att fördjupa UNO: s alternativa synsätt på vad man vanligtvis brukar kalla svenskt.
Klassrummet i Alafors skola utgör, tillsammans med dess elever i årskurs 8, enda scenografin, kanske inte minst viktigt i en Strindbergspjäs där första akten inleds i Mäster Olofs lektionssal i Strängnäs. Klassrummet är ju också en trygg plats där rollfördelningen mellan lärare och elev redan är klar, alla i klassen känner varandra och har samtidigt en självklar vana vid rummets geografi. Nu flyttas bänkarna om till publikplatser medan aktörernas överraskande snabba rollskiften bidrar till att ytterligare möblera om i det invanda. Rekvisitan är så sparsmakad att skådespelarna bär den med sig, också gitarren som Björn Holmudd spelar på.
Vad Pink Floyds låt Money har i en Strindbergspjäs att göra kan man fråga sig; den sjungs samtidigt med en så karg ironi, symptomatisk för Teater UNO: s vässade tilltal, att det efteråt ändå är dess tonsatta ord som starkast etsat sig in i mig under det att Olof Pederson, med den högsta maktens alla medel, pressats så långt bakåt att intet återstår av hans ursprungliga radikalism. Det är förstås ett tragiskt slut på en omvälvande lektionstimme men också, för att travestera en känd poet, en viktig stund, då eleverna nog inte bara har blivit störda i skolans lunk, utan till och med fått sin världsbild rubbad.

Artikeln är tidigare publicerad i Bohusläningen.