I min uppväxtstad Kristianstad fanns ett gammalt fängelse med höga murar mittemot biblioteket. Som skolgrabb hände det att jag fick en skymt av en fånge bakom ett gallerfönster och rös till. Jag kan inte minnas att jag under skoltiden kände minsta tvekan inför inlåsning av människor trots att jag i andra sammanhang dyrkade en närmast anarkistisk frihetsideologi. Att brottslingar skulle buras in var en av de mest grundmurade självklarheterna i det förhärskande värdesystemet. Lika självklart var att brottslingar, och därmed fångar, var en annan sorts människor. Liksom de flesta hade jag aldrig sett insidan av ett fängelse, aldrig träffat en intagen.
Därför blev mötet med Långholmen någon gång våren 1966, på inbjudan av fritidsledare Maria Ståhlnacke (då Berglind), som senare blev min sambo och hustru under ett drygt årtionde, en chockartad upplevelse. Högerpropagandans 'dalt med fångar' och 'semesterfängelser' visade sig i verkligheten vara en gammal nedgången 1800-talskåk med trånga, smutsiga celler och ständig övervakning av nyckelskramlande vakter som slog ner som hökar mot minsta regelbrott av de hunsade fångarna. Någon 'vård' kunde inte skönjas så långt ögat kunde se.
De 'farliga' fångarna verkade vara helt normala, hyggliga killar. Upp-och-nedvända världen jämfört med den officiella bilden, alltså. Jag blev snabbt övertygad om att jag fått en första inblick i en samhällelig varböld.
Tjyvriksdagen i Strömsund som hölls några månader senare, där fångar för första gången offentligt vittnade om fängelselivet, bekräftade intrycket av fängelser som höjden av vansinne, ett otroligt slöseri med skattemedel för att upprätthålla ett helt kontraproduktivt system. Hur var det möjligt att ett modernt samhälle drogs med en sådan absurd kvarleva från medeltiden?

När Tjyvriksdagen hölls och Krum bildades blev för en tid kriminalpolitikens verklighet och fängelsernas inre liv förstasidesstoff. De flesta riksdagspartier började se över sina kriminalpolitiska program och ifrågasätta fängelsers positiva inverkan. För oss som blev aktiva i Krums första styrelse öppnade sig en avgrund av misär och missförhållanden genom alla de kontakter vi fick med intagna och före detta fångar (av vilka mer än nittio procent var män).
Alla som jobbade inom kriminalvården var inte lika rabiata som en generaldirektör Torsten Eriksson, som i en intervju sa: 'Jag uppfattar de flesta av mina motståndare inom Krum som människor som slåss, inte mot mej eller mot en sak, utan mot sina fäder. Dom låter mej bli måltavla for sina egna fadersaggressioner. Men en kamp för sakens skull - nej därtill är den alltför svagt underbyggd.' (IDUN/Veckojournalen nr 6, 10/2 1967.)
En helt annan relation till oss krummare hade till exempel Gunnar Marnell, en av den tidens kriminalvårdshöjdare. I oktober 1969, då han var avgående chef för interneringsanstalten Hall, fick jag ett brev från honom där han gratulerade mig till att jag valts till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund. Han 'vädjar enträget' till mig att skriva ett motinlägg mot ett debattinlägg av en psykiatriprofessor som försvarat fängelser med hänvisning till laboratorieförsök med möss och avrundade brevet med att beklaga sig över att 'det Hall som jag växte ihop med i ett kul fast slitsamt jobb kan jag inte urskilja i dag - liksom. Dropp, dropp...'.

Det var folk som Marnell som lät oss komma in på de flesta av landets fängelser och berätta för fångarna om Krum. De insåg att ett system som ledde till att tre fjärdedelar av 'klienterna' återföll inte kunde vara felfritt. De trodde inte på Torsten Erikssons självgoda försäkran att 'Kumlafängelset kan bli Europas, ja kanske världens bästa fängelse, bara vi får arbetsro och personal' (FiB/Aktuellt 28 mars 1967). De hade svårt aft dela sin högste chefs snusförnuftiga och arbetsmoralistiska tro på att fängelser skulle kunna bli återanpassningseffektiva genom att konstrueras som moderna tvångsarbetsläger. Framför allt förstod de att kritisk granskning utifrån är en nödvändig säkerhetsgaranti mot hemmablindhet och dessutom en grundbult för demokrati. Därför släppte de in krummare på anstalterna och möjliggjorde kontakter mellan så kallade 'praktiker' (fångar) och så kallade 'teoretiker' (krummare).

En av de mest upprörande insikterna för oss som var nybörjare var trots allt inte fängelselivets destruktivitet utan den totala bristen på uppföljning. Vi trodde inte våra öron när vi fick höra att de flesta fångar vid frigivningen varken hade jobb eller bostad, ofta inte heller någon socialt fungerade vän, utan lämnade fängelset med bara en sliten bag med några fattiga ägodelar och några hundralappar som blivit över sedan större delen av tvångsarbetets magra flitpengar gått åt till cigarretter, kvällstidningar eller pokerförluster. Vår slutsats blev ett av Krums mest kända, naiva och svikna löften: Varje frigiven fånge ska mötas på fängelsetrappan av en krummare! Det gick vi förstås inte iland med.
Men rätt många fångar fick kontakter som de aldrig skulle fått utan Krum. Ett sätt att formalisera relationen var att en teoretiker ställde upp som övervakare för en praktiker. Den genomsnittlige krummaren var nog en helt annan sorts person än de dittills vanliga övervakarna, vilka i bästa fall var idealister från någon folkrörelse, inte sällan nykterhetsrörelsen, i sämsta fall extraknäckare som mest var intresserade av arvodet som blev beaktansvärt bara om de åtog sig mångdubbelt fler fall än de hann ägna intresse och engagemang åt. Krummarna öppnade sina hem och privatliv och ibland ledde det till våldsamma kulturkrockar. Vi utgick från vår idealbild: fångar var offer för samhällets övergrepp, och vi drog därav den tvivelaktiga slutsatsen att befriade från samhällskontrollen skulle offren snabbt bli fria människor, 'precis som vi'. Det krävdes en hel del bittra erfarenheter för att vi skulle inse att de personskador som ett absurt fängelsesystem åsamkat våra vänner kunde behöva rätt många år för att läkas.
De flesta krummare genomled omskakande upplevelser. Att vännen/klienten missbrukade förtroendet och försvann med matsilvret tillhörde det minst dramatiska. Värre var det när en av de mest förtrogna, som ansetts totalanpassad, avslöjades som storlangare av knark och försvann för gott - till ståplats i Nybroviken eller lyxliv på Eldslandet är det ännu ingen som vet. Själv blev jag så när misshandlad till blindhet av en av de snällaste och stabilaste, som under en fest retades till det naknaste klasshat och plötsligt mindes de brutalaste våldstricken från en länge sedan svunnen tid på samhällets botten.

En annan gång ringde dörrklockan samtidigt som någon bankade häftigt på min dörr i Lund. När jag öppnade rusade två uppenbart desperata män med dragna pistoler in i våningen. De skulle dock varken skjuta eller råna mig, utan vrålade osammanhängande att de var jagade av polisen och att jag som krummare hade skyldighet aft skydda dem! Jag väntade att dörren skulle slås in när som helst av k-pistbeväpnade poliser, men tydligen hade mina besökare lyckats skaka av sig förföljarna. Jag lyckades övertyga dem om att polisen säkert skulle misstänka att de gömde sig hos mig och fick dem att stoppa ner puffrorna och följa med mig genom våningen och slinka ut genom köksingången. Någon polis dök aldrig upp och vad som hände med de båda pistolmännen vet jag inte. Jag blev naturligtvis ganska uppskakad. Men typiskt för tidsandan var att jag inte hade en tanke på att ringa polisen. Snarare kände jag mig lite stolt över att beväpnade rymlingar tog för givet att jag inte skulle tjalla.
En grundbult i Krum-ideologin var att 'det finns inga hopplösa fall'. Trots alla misslyckanden och svek är jag benägen att fortfaran-de tro det. Att återanpassning av en människa misslyckas gång efter annan behöver inte bero på att det i princip vore omöjligt, utan på att metoder och omständigheter inte varit optimala. Om inte om... Ett indicium på detta är fallet Svenne (pseudonym). I en pärm hittar jag ett brev han skrev till mig den 20 november 1968, fint och tydligt präntat med tryckbokstäver i rött bläck:
'Jag ska inför övervakningsnämnden och nu undrar jag om Du vill ställa upp. Har tiden för 1?3-dels frigivning 27/2 1969, men räknar med 1 månads påslag till 27/3, detta för att en permis inte gick så bra, tände på och blev ute en dag extra. Ska väl inte dra fram mina problem förrän jag får besked om Du vill ställa upp, ja jag hoppas också på Marias stöd när det gäller mina narkotikaproblem. Men ni ska veta att det är mitt allvar att lägga av tjacket och försöka bryta denna onda cirkel. Det är 15 år nu, känner att jag inte orkar ta emot mer vård.'
Det lät ju i och för sig bra. Men samtidigt: femton års knarkande och senaste permisen misskött. Dessutom hade jag träffat Svenne förut och hört om honom bland kompisar. Prognosen var inte god. Ändå åtog jag mig att bli övervakare. Inte många skulle ha satsat en femöring på Svenne då. I dag är Svenne sedan årtionden en aktad samhällsmedborgare. Genom en kombination av planerade insatser och lyckliga tillfälligheter gick det att vända en livsvandring som var på väg rakt ner i underjorden. Ja, något tiotal år efter Svennes brev var rollerna ett tag ombytta, då var Svenne min terapeut och kanske räddade han mig från att hamna där han hade varit. Så visst är det sant, det finns inga hopplösa fall.

Vi var ofta ute och informerade om Krum, ofta var det möten inför fullpackade salar. Så ofta som möjligt såg vi till att Krum-presentatörerna bestod av både teoretiker och praktiker. Det var ganska uppenbart att en livs levande fånge uppfattades som höjden av spänning - och som något exotiskt. Inte sällan kände sig våra praktiker som apor i en djurpark. Men samtidigt fick de chanser som de utan Krum aldrig skulle fått. De livserfarenheter som tidigare varit deras skam blev nu deras stolthet, deras kunskaper om livet på samhällets botten, i ungdomsvårdsskolor och fängelser som dittills varit värdelösa fick nu expertstatus. Förväntningarna på dem ökade och en del brakade ihop under trycket. Andra lyckades fånga tillfället och började nya livskarriärer, inte sällan inom vårdsvängen eller som skribenter.
Hur svårt det var att tillgodogöra sig Krum-verksamhetens öppningar om man tillbringat årtionden på ständig tur-och-retur-resa till allehanda anstalter begrep vi teoretiker nog inte i början. Vi förstod att fängelser var destruktiva, ja långt före Krum hade kritiker betecknat fängelser som brottsskolor. Men vi förstod inte riktigt hur det gick till. Vi föreställde oss nog mest att det inne på kåkarna skedde en negativ påverkan mellan fångarna, en sorts inlärningsprocess där nykomlingar lärde sig kriminella tricks och brottsmetoder av veteranerna. Men det var betydligt mer komplicerat.
Ett av alla våra informationsmöten om Krum ägde rum i Uppsala år 1966. Från Krum medverkade jag, Maria Ståhlnacke och T, en intellektuell praktiker, fängelsepersonalens skräck på grund av sin verbala överlägsenhet, med många omgångar på Långholmen bakom sig för diverse ekonomiska brott. Vi tog upp det vi ansåg viktigt: brevcensuren, isoleringsstraffen, reglerna kring permissioner och besök, personalens kvalifikationer och, inte minst, de så kallade idiotförbuden. Ju mer jag kom att syssla med fängelsers inre liv, desto mer blev jag övertygad om att just idiotförbuden spelade en central roll.
I det ovan nämnda brevet där Svenne bad mig bli hans övervakare, berättade han också: 'Vi har fått löfte om en TV från Lions, men bestämmarna här är inte med, tittandet skulle bli i korridoren och det inskränker på inlåsningssystemet som råder även på fritiden mellan jobb och godnatt.' Bagatellproblem som i normalt vardagsliv löses i en handvändning, visar sig ofta i fängelser vara helt olösliga.

I en miljö full av småförbud är det svårt att inte bryta mot någon regel. Och regelbrott leder omgående till påföljd, ofta en hel serie påföljder som av fångarna upplevs som orättvisa dubbelbestraffningar, även om de erkänner att de gjort ett fel.
För kriminalvårdssystemet må alla dessa olika straff egentligen vara ett och detsamma och isolering, permissionsvägran och nej till tredjedelsfrigivning inget annat än vård- och säkerhetsmotiverade konsekvenser av en straffförlängning som utdömts i domstol enligt rättstatens alla principer. Men för en fånge ser det helt annorlunda ut, vilket i sin tur har en förödande inverkan på hela fängelsesystemets möjligheter att ha några som helst positiva effekter, även i de fall där viljan hos ledningen är god, personalen välutbildad och målsättningen entydigt återanpassningsinriktad.
Att 1960-talets fängelser var destruktiva och skapade mer brottslighet än de avskaffade var något som nog de flesta anade, vilket bidrog till att Krum trots all uppståndelse och motreaktion till stor del sådde i bördig mark. Men många trodde att en annan sorts fängelser skulle kunna åstadkomma den önskade återanpassningseffekten. Framför allt fanns det en utbredd föreställning om att fängelserna skulle kunna nå positiva resultat om deras inre liv fylldes av 'vård' och 'behandling'. Ja, till och med arbetsmoralisten Torsten Eriksson som satsade så hårt på att bygga fabriksfängelser som genom tvångsarbete i modern industrimiljö skulle 'lära folk jobba', kunde skissa en helt annan vision:
'Får jag som jag vill, så ska kriminalvården till slut sortera under medicinalstyrelsen. Den ska ha med läkarvård, terapi, psykologi och medicin att göra, långt mer än med straff och korrektion. Men därtill behövs pengar och folk.' (IDUN/Veckojournalen nr 6, 10/2 1967.)

Kunde det vara en möjlighet? Vore det verkligen möjligt att på något sätt behandla och vårda lagbrytare till ett socialt anpassat liv under inlåsta och tvångsmässiga former? Vad visste man egentligen om fängelsernas funktioner och effekter? Enligt Torsten Eriksson var det inte mycket:
'Jag kan inte förneka att det finns kriminologiska forskningsresultat, men de flesta forskare är blygsamma om sina rön, så vi får fortsätta som vi gjort hittills tills forskningen ger oss ledstjärnor.' (TE vid en kriminalpolitisk debatt i Lund 30/11 1967.)
Visst fanns det kriminologisk forskning, bland annat återfallsstudier som gav en förödande negativ bild av kriminalvårdens återanpassningseffektivitet. Men det var dåligt med studier av hur fängelser egentligen fungerar.
Själv var jag på jakt efter ett avhandlingsämne i sociologi. Tjyvriksdagen och Krum gav mig idén att jag skulle göra den första rejäla svenska studien av 'fängelsesamhället'. Jag satte igång med teori- och litteraturinläsning, vilket resulterade i en tjugosidig artikel i Sociologisk Forskning nr 2/68 med titeln Fångars försvar; om olika försvarsreaktioner hos fångar mot förändringspåverkan i fängelse. Jag skrev också en studiebok i kriminalpolitik för Studieförbundet Vuxenskolan, Brott - orsak och verkan (1968). Jag hade en fil kand-examen med sociologi som huvudämne och var sedan något år antagen till doktorandutbildningen i sociologi i Lund.

I juli 1968 tog jag kontakt med kriminalvårdschefen för södra räjongen och bad att få göra en förstudie (pilot study) på fängelset i Malmö. Jag fick beskedet att den formella gången för tillståndsgivning gick över justitiedepartementet, 'men sedan är du välkommen till mej'. Jag skickade en ansökan till justitiedepartementet om att under en månad få röra mig fritt på fängelset i Malmö 'efter överenskommelse med fängelseledningen i detaljer'. Kriminalvårdsstyrelsen fick ärendet för yttrande och yrkade avslag av två skäl:
1. Projektet skulle innebära 'ett påtagligt besvärande moment i den löpande verksamheten vid anstalten för såväl intagna som tjänstemän'.
2. Projektet skulle inte tillföra forskningen något nytt eftersom 'den föreliggande undersökningen inte ger stöd för antagandet att undersökningen kan få ett sådant värde att den uppväger de ovan anförda olägenheterna'. I september fick jag av justitieminister Herman Kling avslag på min ansökan.
Att på förhand förklara att en deltagarobservation inifrån av ett svenskt fängelse inte skulle tillföra forskningen något nytt var ett fräckt försök att dölja att det var just det man var orolig för - att forskningsresultaten inte skulle stämma överens med kriminalvårdsstyrelsens förutfattade mening.
Var skon klämde avslöjades i oktober samma år vid en nordisk Krum-konferens, där kriminalvårdsstyrelsen var företrädd av Bertil Forsell. På direkt fråga tappade denne masken och erkände öppet: 'Vi vill inte ha några Krum-inspektörer i våra fängelser!'

Vad har då ändrats sedan Krum bildades? Bara några år senare fick Sverige en justitieminister, Lennart Geijer, som förkunnade att hans mål var att 'avfolka fängelserna' och kriminalvårdsstyrelsen en generaldirektör, Bo Martinsson, som gav sig in i en sorts förhandlingar med strejkande fångar. I början av 1970-talet kunde man som krummare inbilla sig att man gjort sitt. Avvecklingen av så gott som alla fängelser borde rimligen bara vara en tidsfråga. De flesta av de lagbrytare som var så akut farliga för sin omgivning att man inte kunde komma på något annat än inlåsning borde rimligen placeras på mentalsjukhus. Antalet fullt friska men livsfarliga personer borde kunna få plats på en bråkdel av befintliga fängelseplatser.
Men redan i mitten av 1980-talet hade allting svängt. Under min tid i riksdagen 1976- 79 var jag ledamot i utredningen om isolering inom kriminalvården. Då var Krum-ideologin och insikterna om fängelsers destruktivitet fortfarande så starka att jag kunde bli överens om det mesta med företrädare för moderaterna, vårdpersonalförbundet och kriminalvårdsstyrelsen. Men när utredningen i början av 1980-talet nådde regering och riksdag (som jag då hade lämnat) 'bidde det en tumme'.
I mitten av 1980-talet var det inte tal om att avveckla vare sig fångar eller fängelser. Debatten om kriminalvård och fängelser är sedan länge obefintlig. Praktiskt taget ingen politiker bryr sig i dag om vad som händer inne på fängelserna, utom ifall någon rymmer eller slår ner en plit. Man kan tro att Krum aldrig har funnits.
Men behovet av en sådan organisation är minst lika stort som på 1960-talet. Kvaliteten hos varje samhälle i varje tid avgörs alltid av hur det tar hand om sina svagaste medlemmar - gamla, sjuka, barn - och dem som slagits ut ur det sociala systemet, oavsett om det gått via lagbrott eller missbruk eller på annat sätt. Därför kan man bara hoppas att det en dag kommer en generation som liksom vi i mitten av 1960-talet får omskakande aha-upplevelser av fängelsernas bistra inre verklighet och drar slutsatsen att en sådan skönhetsfläck måste tvättas bort för att ett samhälle ska kunna kallas gott.