Till DO kan vem som helst vända sig som känner sig diskriminerad på grund av etnicitet, religion eller trosuppfattning för att göra en anmälan, få råd och juridiskt stöd. Men enligt DO:s egna siffror är det fler män än kvinnor som gör anmälningar, och ofta är de högutbildade, bor i storstäderna och har bott länge i Sverige.
På DO tror man att det delvis kan vara en kunskapsfråga.
- Vi får inte många anmälningar från nyanlända svenskar, utan en majoritet är män som varit i Sverige länge och kan ta tillvara på sina rättigheter, säger Sonya Aho, presssekreterare på DO.
För att ändra de här siffrorna arbetar DO mycket med att informera om att de finns och hur de kan hjälpa. Sedan förra året har de bland annat gjort informationsinsatser ute på skolor, men de samarbetar också med olika invandrarorganisationer för att nå utsatta grupper. Ett projekt har varit att nå romska grupper, som haft en mycket låg anmälningsfrekvens.
- De har ju utsatts för förtryck så länge, även av olika myndigheter, att många inte haft något förtroende alls för myndigheter. Så vi har jobbat på att bygga upp ett förtroende för oss, och har till exempel anställt romer som kan jobba med de här frågorna, säger Sonya Aho.
Resultatet av projektet är att fler romer numera gör DO-anmälningar.
Men när det gäller diskriminering finns det ett stort mörkertal. Dominic Abika är ordförande i Nigerianska föreningen i Göteborg och han träffar många som känner sig diskriminerade men som inte anmäler till DO. Ofta handlar det om att man söker jobb efter jobb som man inte får.
- Många känner att de inte har någon möjlighet att gå vidare, att det inte skulle leda till något. Och en del vet inte vilken väg de ska ta för att gå vidare, menar han.
Abika känner sig själv diskriminerad ibland, men han har en egen taxifirma och säger att han inte skulle lägga ner den tid som krävs för att göra en anmälan.
- Jag vet att det är rätt att anmäla, men det är tiden det handlar om, och tid är pengar.
Även Tomas Oshman, ordförande i Liberala Invandrarföreningen i Göteborg, har uppfattningen att många inte vill göra anmälningar för att undvika att skapa problem.
- Min erfarenhet är att de flesta känner till att DO finns, men de vill inte ta tag i det. Anmälan ska malas i en långsam process som kan ta över ett år, och sen finns det för få rättsfall som dömer till fördel för den som blivit diskriminerad, säger han.
Ändå är det många i Göteborg som anmäler. Cirka 10 procent av alla anmälningar i år gjordes av göteborgare. Det tror Oshman dels beror på att det bor många invandrare här, och dels på att Göteborg är en hårt segregerad stad.
- På mindre orter fungerar ofta integrationen bättre. Det blir fler enskilda möten. I en storstad är man mer anonym.
Shahrzad Rahimi är en av dem som gjorde en anmälan mot Boplats Göteborg i år. Efter att ha jämfört sig själv med en kompis som fick bostad efter att ha bytt efternamn fick hon nog.
- Jag ville göra dem uppmärksamma på att jag vet vad de håller på med, säger hon. Jag vill inte ha något skadestånd eller så, jag vill bara göra folk uppmärksamma på problemet.
Shahrzad Rahimi är jurist och berättar att utbildningen definitivt gjort henne mer medveten om sina rättigheter, även om hon känt till dem sen så länge hon kan minnas. Men hon kan förstå att många yngre och många kvinnor inte anmäler diskriminering.
- Jag tror att det beror på att många känner sig osäkra. Kvinnor är ofta mer försiktiga och tror inte att en anmälan kan leda till något. De kanske ifrågasätter sin egen bedömning mer och tror att de kanske missuppfattat situationen på något sätt.
Enligt DO drar sig många för att anmäla en arbetsgivare, då det kan få negativa konsekvenser för den diskriminerade. Rahimi har svårt att tänka sig en sådan situation.
- Det är självklart en svår situation, och jag kan inte säga vad jag skulle göra. Men jag tror att om situationen är tillräckligt allvarlig så skulle jag nog anmäla.