Khemiris språkdramatiska virtuositet har verkligen hamnat i rätt händer när regi, skådespelare, scenografi och musik tillåtits osäkra studioscenen. Livets komplexitet och världssmärta växer till ett kompakt svart spretigt nystan med rödglödgad, hett expanderande, kärna.

Under blott en och en halv timmes rasande intensiv, rolig, drabbande och stark teater hinner Anna Bjelkeruds, Nina Jeppssons och Frida Röhls kvinnoroller vända ut och in på det mesta, inklusive relationerna till män. Tre roller som en enda sammansatt kvinna under utveckling, samtidigt tre individuella kvinnor, djupt inblandade i och intill intim förväxling förblandade med den andra.

Inte en enda gång tillåts spelet att gå i någon av teaterteaterns pinsamma fällor; istället är det i långa stunder helt lysande, rytmiskt levande, teater och en ren njutning bara att få vara med. I nästa ögonblick vänds ofta det nyss skedda hastigt och lustigt till en överraskande ny, poetisk fördjupning.

Inte en enda man på scenen, så långt ögat kan nå, förutom inspicienten då, som från teaterns innandöme levererar en ringande mobiltelefon till en av scenens kvinnor. Om man skulle få för sig att räkna huvuden i den här föreställningen kan teaterns genusstatistik höjas rejält, med 21staterande kvinnor av varierande längd, bredd och ålder, som ideligen, på diverse olika sätt, bryter, saboterar och förhöjer spelet.

Sevärt, roligt och allvarligt, en sprakande ljusglimt i det kommande höstmörkret. Det är bara att gå och se!