HRW i blåsväder för sin bevakning av Latinamerika
Den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW, har riktat hård kritik mot USA:s agerande och fångläger på Guantánamobasen på Kuba, i Irak och Afghanistan, vilket har orsakat stor irritation hos den förra amerikanska administrationen. Nu riktas dock kritik mot HRW från rakt motsatt håll, flera människorättsexperter och debattörer menar att HRW är för undfallande i kritiken mot USA:s agerande i Latinamerika.
Human Rights Watch är vid sidan om Amnesty international en av de mest välkända internationella människorättsorganisationerna. Det förs nu fram kritik mot HRW för att man är alltför sent ute med att kritisera övergrepp som begås av USA eller USA-allierade regimer i Latinamerika, medan man däremot är snabbt ute med att kritisera länder som befinner sig i konflikt med USA.
Kritikerna mot HRW menar att den Washingtonbaserade organisationen har varit alldeles för passiv vad gäller att protestera mot människorättsbrott på Haiti och i Honduras, länder som styrs av demokratiskt tvivelaktiga regimer med mer eller mindre aktivt stöd av USA.
Den regim som styr på Haiti kom till makten efter en paramilitär kupp mot den demokratiskt valde vänsterpresidenten Jean-Bertrand Aristide. Kuppen mot Aristide år 2004 understöddes aktivt av USA, Kanada och Frankrike som installerade en ny regim. Amnesty och andra organisationer rapporterade om människorättsbrott som begicks av den nya regimen, men HRW anklagas för att ha varit passiva med att ta upp dessa brott eller bevaka människorättsfrågor på Haiti. I exempelvis en artikel i det progressiva amerikanska nätmagasinet ZMag skriver Joe Emersberger att ”HRW:s rapporter är inte bara oförlåtligt glesa, de bidrar även till att legitimera avsättandet av Aristide”.
Situationen i Honduras påminner om Haiti såtillvida att en demokratiskt vald och vänsterliberal politiker, Manuel Zelaya, störtades i en statskupp i juni 2009. I fallet Honduras finns det dock inte lika klara belägg för att USA direkt har understött statskuppen. Många kritiker av USA:s Latinamerikapolitik har dock påpekat att USA har varit mycket passiva och inte satt press på kuppmakarna. Militärjuntan i Honduras, i ledning av den tillfälligt förordnade presidenten Roberto Micheletti, fördömdes omedelbart av de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS, av EU och av den regionala samarbetsorganisationen ALBA. Den honduranska kuppregimen står alltså internationellt isolerad, och det kommer ständigt rapporter om försvinnanden och övergrepp på oppositionella politiker, journalister och fackföreningar.
I slutet av augusti skrev ett 90-tal människorättsexperter, inklusive Latinamerikaexperter från Yale och Harvard samt författarna Noam Chomsky, John Pilger och Naomi Klein, ett upprop till HRW där de uppmanar organisationen att inleda en egen undersökning av händelseutvecklingen i Honduras. De menar att HRW:s passivitet bidrar till att kuppregimen ostört kan sitta kvar och frågar sig varför HRW inte protesterar hårdare mot kuppregeringens övergrepp och därmed pressar på USA att agera. Många menar att president Obama med några snabba och enkla politiska beslut kan strypa vapen- och penningtillförseln till kuppregimen i Honduras och därmed kan bidra till att den avsatte presidenten Manuel Zelaya återinstalleras.
Uppropet skrevs dagen efter både Amnesty och OAS människorättsgren IACHR släppte rapporter som dokumenterar människorättsbrott som begåtts av den nya regimen. Amnestys rapportförfattare Esther Major sa i ett uttalande att rapporten släpptes för att ”uppmana det internationella samfundet att agera för att förhindra den människorättskatastrof som pågår i Honduras.” Fyra dagar senare släpper HRW ett pressmeddelande där de refererar till IACHR:s rapport och uppmanar det internationella samfundet ”att koncentrerat och effektivt verka för att återupprätta demokratiskt styre i Honduras”.
HRW:s passivitet mot de auktoritära regimerna i Honduras och Haiti står i stark kontrast mot organisationens snabba agerande och hårda kritik mot Venezuela och detta lands demokratiskt valde president Hugo Chávez. Förvisso är det en människorättsorganisations uppgift att kritiskt granska alla länder och regeringar, inklusive demokratier som Venezuela, USA och Sverige. Kritiker av HRW menar dock att det är mycket egendomligt och inkonsekvent att organisationen inte protesterar kraftigare mot USA-allierade regimers människorättsövergrepp, medan man däremot på politiskt tveksamma grunder nagelfar Venezuelas politik in i minsta detalj.
Till saken hör att Venezuela är ett av de länder som är mest kritiska till USA i Latinamerika, och har befunnit sig i ett diplomatiskt krigstillstånd med den store grannen i norr de senaste åren. USA anklagas för att finansiellt och politiskt understödja högeroppositionen mot Hugo Chávez, och USA var också inblandade i ett misslyckat kuppförsök år 2002. USA kommer med regelbundna anklagelser mot Chávez som man menar försöker inskränka demokratin och yttrandefriheten.
Chávez har slagit ifrån sig kritiken och anklagar USA för att föra en politisk propagandakampanj mot Venezuela. Chávez och hans anhängare är tydliga med att poängtera att han har vunnit i stort sett samtliga demokratiska val sedan han kom till makten i slutet på 1990-talet, ofta med stor marginal och med stor närvaro av utländska valobservatörer.
I september i förra året utvisade Venezuela två HRW-anställda för ”antistatliga aktiviteter”. Utrikesminister Nicolas Maduro motiverade utvisningen med att ”de är utklädda till människorättsförsvarare, men är finansierade av USA och delar dess fientliga inställning till länder som bygger nya ekonomiska modeller.” Rapporten som HRW sedan släppte möttes av stark kritik från en grupp på 118 akademiker från flera länder som anklagade HRW för att vara partisk i sin granskning av Venezuela.
Även HRW:s senaste kritik mot Chávez har anklagats för att vara osakligt och politiskt motiverat. Venezuela såg nyligen över utdelandet av marksändningslicenser för privata radiostationer och drog in tillståndet för flera privata kanaler som brutit mot medielagstiftningen. Högeroppositionen anklagade regeringen för att inskränka mediernas frihet och HRW stämde snabbt in i kritiken.
Statlig reglering av sändningslicenser är en dock normal del av en modern fungerande demokrati. I Sverige kan till exempel ingen starta en marksänd kanal utan att begära tillstånd, och detta tillstånd kan dras in om aktören bryter mot reglerna. Som en följd av detta har Sverige under många år endast haft tre marksända tv-kanaler (SVT1, SVT2 och TV4).
Tystnaden i fallen Haiti och Honduras i kombination med den onyanserade kritiken av Venezuela gör att många kritiker nu ifrågasätter HRW:s trovärdighet som opartisk människorättsorganisation. I ett Latinamerika som rört sig allt längre vänsterut politiskt det senaste decenniet så kommer HRW:s fortsatta agerande att nagelfaras och ifrågasättas. Frågan är om HRW kan återupprätta sin roll som en politiskt oberoende människorättsorganisation, eller om den kommer att uppfattas som en av många internationella organisationer som tjänar USA:s intressen.
