Handlingen spinner egentligen kring alla oss omogna och vår oförmåga att bli vuxna men kanske mest kring 60-talisternas bristande vilja till förändring och nostalgikickarnas mjuka vågor rullar så gott som oavbrutet genom salongen ända intill applådtackets nästintill extatiska stående ovationer.
Drömmarnas musikal lyder undertiteln och scenens skildring av kompisarna som håller ihop från studenten fylls ständigt på med tidens musik, växlande kärlekar och mer eller mindre smärtsamma konflikter. Nyskrivna finstämda låtar om sårbarhet och tidens gång förmår, kraftfullt laddade från sidan av ett fyrhövdat band, tränga ett gott stycke under huden och kittlar rejält i hjärteroten.
Göteborg och i synnerhet kvarteren kring Järntorget utgör navet; har man aldrig hört talas om Tai Shanghai (anspråkslös kineskrog på Haga Östergata), så vet man vart man skall gå efteråt. Igenkänningarna duggar tätt från Linnéområdet och Haga; man kan nästan känna doften från den stora lägenhet som Eric Langerts scenografi, likt griffeltavlans kritade bild, endast antyder, med drömmaren Jacob vid flygeln på scenens mitt.
Per Umaerus spelar denne tragiskt lidande unge man. Viljelöst låter han livet dra förbi mitt framför näsan; trängd av krav på förändring framkallar han minnen av mormoderns trygga närvaro vid flygeln, inåtvänt försjunken i ett slags inkarnation av generationens spleen, framför allt sedd genom den musik som blir till under hans händer. Omsider inser man vidden av hans sorg. Och det är också där, mellan raderna, som samhällskritiken drabbar som starkast.
Skilsmässans flyttkartong väntar på scenen från första början. Jacob och hans Marit sjunger kärlekens lov och särskiljande smärta i en ovanligt välskriven låttext och lika läcker komposition och som tidigt öppnar berättelsen. Med utgångspunkt i Jacobs morgonrocksklädda gestalt skildras kompisgängets gemensamma historia i korta, spelscener. Först den obligatoriska resan till Thailand (med maffig scenförändring som sent skall glömmas) där relationernas pirrande osäkerhet sätts på spel, sedan det rockbandets, framför allt Jacobs, misslyckande i Roskilde. Karriärkraven ökar hela tiden, intill stadigvarande relation och barnafödande, medan Jacobs föräldrar bekymrade vakar över telningarnas väl och ve.
Föreställningen tar åtskillig fart från allra första början när dessa, härligt spelade av Lena B Nilsson och Kim Lantz, gör bejublad entré utifrån salongen, under Jacobs första nära möte med sin Marit; Karin Sillberg spelar henne med en skön lätthet och sjunger dessutom rakt och vackert. Åsa Gustafssons sanslöst roliga rollfigurer höjer speltemperaturen till max; hon spelar dessutom flera instrument, hennes smärtsamt råbluesiga munspel slingrar sig ljuvligt kring sista scenens sorgkantade slutackord.
Eric Ericson gör nästan detsamma; förutom att han dansar, sjunger bra och spelar digitala trummor gestaltar han kompisen Jonte och hans försök att hitta sig själv, med ett vitalt och föränderligt karaktärsskådespeleri som tar alla hans fysiska uttrycksmedel i anspråk. Det är också roligt att återse Ann Lundgren som med sedvanlig mild och säker framtoning är tillbaka på Folkteaterns scen. I rollen som Jacobs mormor går hon mycket älskad och saknad igen i hans dagdröm. Anders Granell gör flera häftiga småroller och något alldeles extra i rollen som amerikansk filmare, så befriande vänligt klar över livets mening att han likt en humoristisk gud bor närmaste granne med Jacobs kaos.
Folkteaterns gamla järngäng har framgångsrikt gjutits samman med ett yngre, i ett vitaliserat sammanhang som jag gärna skulle vilja se mer av.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.