Vissa omvälvande upplevelser tar så lång tid på sig att ta mark i medvetandet att jag måste invänta det ögonblick där jag tror mig klara av att formulera något. Charlie Åströms nya föreställning, Solar Plexus, på Teater Trixter är en sådan. När den väl landar som en drabbande punch i maggropen, inser jag också att denna gestaltade match mellan världsreligioner och världspolitik, mellan världsdelar och gränslösa kulturmönster, med väldig poetisk kraft hämtats djupt ur historiens mylla. Det är starkt, smärtsamt, vackert och provokativt och, likt Åströms tidigare rosade stycke, Bl a mer performance än regelrätt teater.
Ur boxningsringens rökiga dis, med jättepublik ur högtalarna, lösgör sig en säregen figur vars likheter med Abraham Lincoln är slående. Trots hasande gång, säckiga svarta kläder och skröpligt rosslande hostattacker känns han ändå igen på skägget och hatten. När han stapplat tillbaka mot fondens rep blir han ringdomare i vit skjorta och svart fluga; i nästa ögonblick äntrar den madagaskiske bjässen Phax Ahamada ringen. Under den match han går mot världen blir domaren, i Ramadan Khaters försynta tolkning, boxarens sekond.
Med enkla tecken knyts de båda samman; i lindandet av boxarens händer, i sitt nästintill rituella handlag med de skarpt röda boxhandskarna, i smärtsamt vacker, samfälld rörelse över ringens slitna golv. Streetdansens konstfullhet dras mäktigt samman med föreställningens, nästintill ordlösa skildring av matchens ronder. När orden väl kommer bär de ibland sufisk poesi på arabiska; kontexten gör det möjligt att förstå helheten utan att behöva omfatta ordens betydelse.
Men det allra vackraste är relationen mellan boxaren och hans sekond, mellan den store Ahamada som boxaren och hans sekond Khaters, i jämförelse, betydligt mer kortvuxna framtoning. En oerhörd ömhet finns där redan från början och växer sig så stark mellan dem att boxaren, alltmer lik en tragisk Don Quixote, alls inte fåfängt fäktande mot världens orättvisor, synes oövervinnerlig. Stunderna i ringhörnan där den lille omsorgsfulle sekonden Khater dryper vätska ur sin flaska över den store Ahamadas kala huvud och smeker ut den, skänker en sällsamt blandad känsla, såväl av upprepad sista smörjelse som av bottenlös ömhet.
Bara deras gemensamma dans över golvet är värd biljetten; extra plus i kanten är tveklöst de starka svindlande ögonblick där tiden tycks upphöra i Phax Ahamadas laddade rörelsekraft under ljudlös slowmotion över ringgolvet. Björn Knutssons fingertoppskänsliga musik vidgar genomgående skeendet, med underliggande stråk och fördjupande associationer.