En smula egendomligt är det att Stadsteatern och dess nya konstnärliga ledare och regissör Anna Takanen valt att sätta upp Den goda människan i Sezuan så nära i tiden efter Rolf Sossnas och Masthuggsteaterns rosade föreställning för bara ett år sedan. En jämförelse resulterar ofrånkomligt i att Sossnas placerar sig i ett klart mycket mer fördelaktigt ljus eftersom hans iscensättning hade det mesta av allt det som Takanens föreställning saknar av teatral lust, solidarisk vilja och riktning. Stadsteatern kan istället luta sig mot ett särpräglat galleri av skådespelare vars rolltolkningar oftast är mycket bra, medan föreställningens brist på dramatisk framåtrörelse öppnar kalla svarta hål mellan prestationerna.

Dramat handlar om den prostituerade Shen Te som med sin givmildhet till de fattiga, av de tre gudarna väljs ut som den goda människa de letat efter överallt. Som tack för natthärbärge skänker de henne rundhänt med pengar och hon startar därmed en liten tobaksaffär. Omgivningens reaktioner i form av girighet och svek på flera plan tvingar henne att uppfinna en kusin i manligt hårdför kapitalistisk form för att överhuvudtaget överleva. Kärleken till en, i förstone, solochvårande flygare vid namn Yang Sun bidrar ytterligare till att komplicera hennes liv.

Brechts pjäs utgör naturligtvis den perfekta allegorin över vår tids eskalerande brist på medkänsla. På så vis är Stadsteaterns val fullt begripligt men då räcker inte att bara ställa textens råa analys på scenen. En myckenhet av värme måste till för att smälta dess ramar, något som Masthuggsteaterns uppsättning i rikt mått ledde i bevis. Takanens regi haltar betänkligt och tycks inte riktigt bestämma sig för hur Brechts text skall gestaltas. Hennes iscensättning drar mer åt det melodramatiskt lättsmälta än mot den svårforcerade komplexitet som stycket erbjuder.

Något av denna mer flerdimensionella värld återfinns däremot i Jeannette Wimans scenbild, vars imposanta glidande gatuexteriörer i tung grå betong överraskande öppnas mot bakgårdarnas rostiga staket eller mot interiören i Shen Tes tobaksaffär. Gatans massor av arbetande människor, av kriminella och fattiga, antyds inte bara i förgrunden utan syns också röra sig i kvarterens mörka gränder. Vattenförsäljaren flyr gudarnas hämnd i skymningen mot ett anat hamnområde i scenens horisont. Wimans scenografi ger kort sagt mycket godis för fantasin att arbeta med.

Trots att första akten, åtminstone att döma av premiärens gapiga spretighet, verkar långt ifrån färdigrepeterad, börjar föreställningen lovande i första scenens varma anslag mellan vattenförsäljaren Wang i Georgi Staykovs uttrycksfulla närvaro och pjäsens tre nedstigna gudar. Dessa äldre, mycket charmfulla och inbördes hetsigt diskuterande damer (Inger Hayman, Mariann Rudberg och Åsa-Lena Hjelm), gör omedelbart scenen till sin; sjuttiotalets politiskt medvetna kvinnokraft tycks ännu lysa genom deras drabbande närvaro under nutidens strålkastare. Också Marie Delleskog och Carina Boberg släpar, med häftigt skruvade rolltolkningar, liknande strån till stacken, medan Lisa Lindgren i pjäsens dubbelhuvudroll som Shen Te och Shui Ta tyvärr lämnats att agera i ett tomrum. Det är rent sorgligt att se.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.