Flera av scenuppställningarna är säkert klart igenkännbara för barn men skratten i salongen kommer i huvudsak från dem som hunnit bli föräldrar, eller vuxna nog att ha skaffat sig rejäl distans till ett för längesedan passerat utanförskap. Som om det räckte med att vända ut och in på de förtecken som skiljer
vuxenhet från barndom framställs till exempel i en scen några vuxna lika lealösa som de dockor barn brukar leka med i nödvändig och distanserad bearbetning. Det är rätt kusligt.

Flera gånger under föreställningen går publiktilltalet så rakt ut till de vuxna att det nästan blir genant. Till och med Lars Väringers milt lästa, av ensemblen gestaltade vintersaga om Utomhuslandet och Inomhuslandet, om barns utelåsta förhållande till föräldrarnas ständiga inomhusvistelse, blir en alltför intellektuellt långrandig skildring av en annars lättillgänglig metafor. Föreställningens försök att vrida tolkningsföreträdet ur de vuxnas händer saknar verkligen inte poänger, frågan är bara vem som uppfattar dem och på vilket sätt. Ett exempel är en lätt upprymd pappas replik till sin unge son på väg från teatern: Det var väl roligt med han som fick byxorna neddragna!

Men det börjar bra; efter lekfull dans med hemlighetsfullt tjatter från aktörer dolda bakom svarta skärmar (läs vuxna), släntrar en högväxt, lätt desorienterad brunbjörn fram till scenens mitt. Förvånat morrar han likt en väsande katt, bjuds på en morot av en lika stor vit kanin, en mjuk vovve kryper förtjust bjäbbande längs scenkanten och dröjer sig kvar en liten stund. Sedan händer inget mer med gosedjuren, vilket måste vara lika förvirrande för barnen som för oss vuxna. Vad föreställningen, inte så litet taffligt, försöker gestalta är nog att gränserna för hur barn betraktar och tar in de vuxnas verklighet ofta är avsevärt mycket mer flytande och kreativa än vad man vanligtvis vågar föreställa sig.