Bortsett från ett sentimentaliserande drag som ger handlingen ett stillastående intryck fungerar denna lättsamma berättelse kring nallen Karlssons öden och äventyr, tillsammans med fyraårige Axel, den vuxne Axels barn och sedermera med barnbarnen. Farfadern betraktar händelserna utifrån en mapp med barndomens teckningar. Bernt Höglund och Christina Lundström har skrivit pjästexten och Höglund har regisserat.

Att skådespelaren Evert Lindkvist har lätt för att identifiera sig med barnet inom sig har han tidigare bevisat; ta bara hans känsligt spelade pojke i Börje Lindströms magiska pjäs Havet för några år sedan på samma scen, Folkteatern, En trappa ner. Nu får han spela såväl barn som vuxen förälder och farfar, i ett händelseförlopp som binder samman 30-talet och 60-talet med vår egen tid, och som också gör föreställningen till familjeangelägenhet. Ulla Svedin och Niklas Román tycks också trivas i sidoroller som Axels barn eller fru och Románs genomgående musikaliska tema hör nog till det mest minnesvärda i den här föreställningen.

Eftersom Karlsson kommer tillbaka mer är illustrerad berättelse än buren av teatral gestaltning får Christina Lundströms scenbild stor betydelse. Varje ny uppsättning på scenen En trappa ner sätts på kreativa prov för att besegra rummets fasta pelare. Lundström öppnar teaterns väggar i en mångfald överraskande minnesluckor för skildringens tidstypiskt skiftande rekvisita. Julstämning stiger ur ett vinterlandskap i kvällsljus; en sommarhage med björkar öppnas solbelyst i spelrummets mitt. Bernt Höglunds regi lyckas som alltid bra med att återskapa svunna tidsstämningar och ur lådorna av minnen lyfta fram sina bilder i ett särpräglat ljus.

Men pjäsen är alltför rapsodisk för att man skall komma pjäsens familj inpå livet. Fyraårige Axel, hans systrar och föräldrar fladdrar förbi som kolorerade vykort för vinden. 30-talet skildras i ett romantiserat skimmer med Jules Sylvains schlager ur en gammal radioapparat, medan 60-talets transistorradio spelar Sveriges Bilradios signatur. Nallen Karlsson i all ära, han finns hela tiden närvarande på ett eller annat sätt i en eller annans famn eller minne, eller bortglömd i en låda med julsaker från förr. Frågan är om inte Bernt Höglunds föreställning, åtminstone formmässigt, i högre grad kommit att rikta sig till en betydligt äldre och mer minnesgod generation, än till den målgrupp på fyra till sex år som anges i programmet.