Utifrån den fattiga teaterns knappa förutsättningar iscensätter han lika enkelt som genialt bilden av en Lear som från första stund bär såväl kungens som pappans despotiska ansikte under konungakronan, och som samtidigt är regissör för pjäskonstruktionens repetitioner av samma pjäs. Döttrarna Goneril, Cordelia och Regan spelas alla mycket bra av Sara Klingvall, som med ett härligt utspel också axlar rollen som kungens narr plus ett par hertigar. Scenografen Torben Kulins bygge är en minimodell av Shakespeares The Globe Theatre, runt vars träreglar nödvändiga kostymbyten hänger.
Greppet att låta huvudrollens gradvisa abdikation under föreställningens helhet ske under ett fiktivt repetitionsarbete av Shakespeares pjäs fungerar så bra att jag i långa stunder förförs av Jan Ericsons fina texthantering. Fribergs föreställning är mycket mer än ytterligare en snabbspelad förkortad Shakespearetext; på samma gång finns här också ett sanslöst roligt, självprövande komediuttryck som Jan Ericson många gånger setts excellera i. Med imponerande scenisk energi kastar han sig djärvt ut i intet, mellan blixtsnabbt skiftande roller, med lika ombytligt vinnande mimik; det är storartad teater. Att dennes varierande roller bärs fram med samma omisskännliga stuk, men i varierande slag av kostym, spelar ingen roll; invändningar av det slaget faller platt i förhållande till Fribergs flerbottnade regikonception.
Däremot finns en överhängande risk att Shakespeares kung tar kommandot över den nutid som tänks gestalta historien utifrån döttrarnas förhållande till tyrannen. Jan Ericsons njutningsfulla spel dominerar i rollerna som kung, som regissör och skådespelare och tenderar att stundtals lämna Sara Klingvalls roller efter sig, med krävande textmassor och snabba klädbyten. Förhoppningsvis kommer det att rätta till sig efter några föreställningar, annars förloras ju hela meningen med att sätta upp en Lear sedd ur döttrarnas synvinkel.
Anders Friberg har också tidigare iscensatt pjäser i den fattiga teaterns påvra rum, med oskolade eller taffliga aktörer i framträdande roller; i Lear får musikern Karl Wassholm förutom Edgar dessutom göra flera av pjäsens småroller, som ytterligare exempel på den lilla teaterns knappa resurser. Fribergs uppsättning bevisar vältaligt att lekfull och fantasistimulerande rolig, vital och fantastisk teater faktiskt uppstår, inte tack vare, utan i lustfyllt levande trots mot kulturens orättvisa villkor, att alla föreställningens rörande, ömt gripande eller omvälvande komiska scener bottnar i människans och skådespelarens obändiga iver att ständigt pröva sig fram.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen