Med finanskrisen i backspegeln
Kenneth Hermeles arbete för Forum Syd har gett honom en insyn i länders politiska reaktioner på finanskrisen ända sedan det brakade loss i USA under hösten. Med oss pratar han om vad han har sett av det politiska och ekonomiska efterarbete som olika länder utfört i kölvattnet av krisen. Och vad det är han är mest orolig för.
Det värsta som kan hända i och med finanskrisen, det är att vi glömmer bort den. Om folk glömmer bort vad en kris innebär finns inga incitament för att ändra det här systemet med institutioner som inte fungerar och med stater som agerar på ett kortsiktigt sätt. Om krisen slår riktigt hårt, ja då lär sig folk en läxa, säger Kenneth Hermele.
Han berättar om vad länder egentligen har gjort för att städa upp efter finanskrisen. Han tar som exempel de tre länder som har fått mest medial uppmärksamhet för sitt arbete efter krisen – USA, Storbrittanien och Kina.
– Dessa tre länder representerar också olika slags ekonomiska och politiska reaktioner länder har haft på krisen världen över. USA har fortsatt på den liberala banan genom att skänka pengar till banker utan att kräva något tillbaka, i form av stödpaket. USA vill bara fortsätta som vanligt. Storbrittanien har gjort lite annorlunda och istället lånat ut pengar till banker mot att de får gå in som delägare i bankerna. Den lösningen är kanske den mest logiska lösningen hittills eftersom staten då har kontroll över vad som händer med deras pengar och kan få tillbaka dem senare, förklarar Kenneth Hermele och fortsätter:
– Kina som tredje exempel har insett att den västliga konsumtionen kommer att minska för mycket vilket kommer att leda till att Kina inte kommer exportera lika mycket som förut och därmed inte kunna ha samma ekonomiska tillväxt. Så därför har Kina ökat de statliga utgifterna och gett ut stöd och bidrag i olika former för att försöka höja den egna inhemska konsumtionen. Men Kina har inte de bästa politiska strukturerna eftersom det är en diktatur, och sådana kan man ju aldrig förespråka.
Tror du att det finns bättre idéer än de som har prövats under hösten på hur man hade kunnat lösa krisen eller dämpa effekterna?
– En person som har en mycket vettig syn på ekonomi är forskaren Stephany Griffith Jones vid Columbia-universitetet i New York. Hon formulerar det på ett väldigt bra sätt att vi nu måste agera kontra-cyklist, alltså bromsa när det går för fort och öka när det går för långsamt. Det betyder att vi måste öka de ekonomiska utgifterna som bidrag och stöd när det går stelt i ekonomin så att det blir mer fart på systemet, samtidigt som man senare ska komma ihåg att kyla av ekonomin när den börjar gå på högvarv, genom att höja skatterna. Tanken är också att staten då får in pengar som den sedan kan spendera när ekonomin är lite lugnare igen. Och så fortsätter man att hantera ekonomins olika cykler med hjälp av statens agerande.
– Den största anledningen till krisen är att folk på banker och institutioner har anammat ett flockbeteende när ekonomin har gått bra och allt är frid och fröjd. Sedan ingen har sagt stopp när det börjar gå utför, och då finns det heller ingen som tar ansvar i slutändan.
Dessa idéer om en aktiv stat liknar de idéer som ekonomen John Maynard Keynes lanserade på 1930-talet. När Keynes ekonomiska teorier slog igenom var det efter 1930-talets börskrash i New York, alltså en liknande ekonomisk situation som där vi befinner oss i i dag. Efter den krashen fick staterna gå in och städa upp och börja ta ansvar. Men nu finns alltså inte riktigt samma ekonomiska inställning, säger Hermele.
Vad är det mest politiska eller ekonomiska nytänkandet du har märkt av under det senaste halvåret?
– Det är väldigt intressant att en ny aktör har tagit en ledande roll på den internationella politiska banan – nämligen G20. Det som är så bra med G20 är att de är fler, har bättre geografisk representation och därigenom får den gruppen en större legitimitet. Vad som händer och bestäms av G20 är viktigare just nu än vad G8 och FN bestämmer, hävdar Hermele.
– Det handlar om den så kallade G-gruppen som är en samling av de största ekonomierna som i olika konstellationer träffas för samtal om ekonomiska och politiska spörsmål. Grupperna var i början på 1970-talet sex stycken som sedan har blivit åtta. G8-mötena har orsakat stora protester världen över mot att liknande elitsammanträden äger rum. Medan G8 bara innehåller bara de största ekonomier från nord har alltså G20 med länder som Indien, Kina, Sydafrika och Brasilien.
Varför har G8 släppt in fler aktörer tror du?
– Anledningen till att den utökade storleken på G20 är möjlig är att G8 har förstått att de själva inte kan hantera finansiella sammanbrott av den typ som vi har sett. Om man ska göra förändringar och kunna stå pall ekonomiska svårigheter så måste fler in i spelet och få bestämma, säger Hermele och fortsätter:
– De största ekonomierna ligger inte längre i Europa eller Nordamerika, utan de nya giganterna, som Kina och Indien, måste få vara med och bestämma.
Varför kommer inte ännu fler länder med i grupperna så att fler får vara med och bestämma?
– Det finns alltid en risk för minskad effektivitet i beslutsfattandet i samband med att fler länder får vara med vid diskussionsbordet. Jag kan till exempel tänka mig att vissa länder kanske måste få se sig som överkörda i framtiden för effektivitetens skull. För ju fler som ska vara med och tycka saker och ha en åsikt, desto långsammare tas besluten, och vissa beslut måste fattas snabbt, som de som har med miljön att göra till exempel.
– Hur rätt är det egentligen att ett litet land som Island ska ha lika mycket att säga till om som ett enormt land Indonesien i möten om ekonomiska frågor? Det bästa vore om mindre länder med mindre befolkningar kunde ge ackreditering, alltså ett sorts mandat till större länder med fler folk i att fatta beslut som rör dem själva. Annars så hamnar vi i ett tandlöst system igen där alla får vara med och inget händer.
Kenneth Hermele är inte jättehoppfull till att saker och ting kommer att ändras efter denna finanskris. Han tillägger att han inte vill verka för cynisk, men han är samtidigt rädd att denna kris ska än en gång passera förbi världsekonomin och inte påverka länders ekonomiska tankesätt – att det ska fortsätta i samma gamla banor utan att någon förändring sker. Han hoppas att en krismedvetenhet kan växa sig fast i länders och ekonomers minnen.
– Sedan handlar det om att i nästa steg, när allting har kommit igång igen, inte glömma bort det viktigaste; att inte glömma att bromsa när vi börjar åka för fort igen.
