Det går inte att läsa sportsidorna i en argentinsk tidning utan att hitta minst en nyhet om Boca Juniors. Om en spelare i storklubben skadar sig, rehabtränar, ska köpas eller säljas eller riskerar att bänkas, så är det en nyhet. Det är inte utan att man frågar sig om samtliga argentinare är Boca-supportrar. Los Xeneizes, Genovesarna, har fler supportrar än någon annan argentinsk klubb, både i och utanför hemlandet.

Det ligger ett skimmer av romantik över föreningen från Buenos Aires gamla hamnkvarter. Det är laget med hjärta och arbetarbakgrund som kan slå de rika europeiska storklubbarna när det gäller. Men det kan lika gärna bli platt fall mot fattiga blåbärslag från landsbygden när ligatiteln står på spel, ofta två-tre säsonger på raken.

Det är kanske blandningen av högt och lågt, framgång och succé, som gör klubben så argentinsk. Landet ligger långt fram i Latinamerika på många områden och kan stoltsera med goda viner, världsberömda författare och en ”fantastisk” huvudstad i Buenos Aires. Men sedan briserar en politisk skandal eller ekonomisk kris som punkterar argentinarnas självbild och låter deras fötter återfå kontakten med jorden.

Det finns, tyvärr, fler likheter med det korrupta och våldsamma argentinska samhället. Boca Juniors är sedan 2000-talets början en mångmiljonrullning. Tv-intäkter och allt högre inkomster från bland annat spelarförsäljningar till Europa har fyllt klubbkassan. Och precis som landets klåfingriga politiker har svårt att hålla fingrarna borta från offentliga pengar har en Cosa Nostra-liknande verksamhet växt fram runt fotbollsklubben.

Det värsta exemplet på maffiastyret är klubbens så kallade Barrabrava, hårdföra hejaklack. La Barrabrava står klubbledningen nära och hotar oppositionen inom klubben för att driva igenom ledningens vilja och för att få grönt ljus till spelarförsäljningar.

I gengäld får ”klacken” tjäna pengar på och utanför arenan. Till exempel får La Barrabrava gratisbiljetter till matcherna som de sedan säljer svart utanför arenan.

När jag själv försökte köpa en biljett i matchluckan utanför hemmaarenan La Bombonera, Chokladasken, härom året stoppades jag av hotfulla medlemmar i La Barrabrava. De krävde på ett föga diplomatiskt sätt att jag skulle köpa min biljett av dem istället för i luckan. Till slut lyckades jag ta mig därifrån utan blåmärken och utan att bidra ekonomiskt till klackmedlemmarnas nästa ölrunda.

Andra inkomstkällor är att vakta bilar utanför stadion och ta ut ”tull” av mat- och läskedrycksförsäljare inne på arenan.

Bocas folkliga utstrålning står i dag i bjärt kontrast till klubbledningen. Förre ordföranden Mauricio Macri kommer från en förmögen industrifamilj som gynnades ekonomiskt under militärdiktaturen. Från ordförandeposten i Boca startade Macri en politisk karriär långt till höger och lyckades väljas till borgmästare för Buenos Aires förra året. Mycket motvilligt lämnade han ifrån sig ordförandeposten i klubben för att inte hamna i en jävsituation.

I dagarna förbereder sig Boca inför den kommande säsongen. Efter en ojämn höst lyckades man till slut vinna den inhemska ligan, trots att fyrtornet och pålitlige målskytten Martín Palermo skadade sig redan i inledningen av säsongen.

Fansen kunde även jubla högt över dödsfienden River Plates sanslöst dåliga säsong. Trots att klubben var regerande mästare kom den allra sist i ligan med blott 14 poäng på 19 matcher (i den fyra månader korta argentinska ligan möter de tjugo lagen varandra endast en gång). Skadeglädje är knappast något typiskt argentinskt, men den ”enda sanna glädjen” är inte svårfunnen i det avlånga landet i söder. Och absolut inte i de gamla hamnkvarteren i La Boca.