• I Cirkusliv medverkar nio cirkusartister, tre musiker och en kock.
Göteborgs Fria

Raka rör och livsfarliga tricks

Cirkusliv är en total-happening-föreställning
för hela familjen. Cirkus Cirkör gästspelar på Folkteatern.

Det märks genast att Cirkus Cirkör inte är vana vid att spela instängda på en mörk teaterscen. Redan förra veckan då Cirkör rullade in med cirkusvagnar och artister runt omkring över Järntorget utanför Folkteatern gav gruppen en kort men intensiv försmak av vad som väntar lyckliga elever i de Göteborgsskolor där cirkustruppen överraskande kommer att dyka upp. Det var raka rör, vital humor och livsfarliga tricks i förunderlig blandning med en liten häftig cirkusorkester stående alldeles framför fantasifullt dekorerade cirkusvagnar. Med omedelbar publikkontakt och med hela den inpyrda doften av cirkustraditionens mystik gav Cirkör en show med otvivelaktig mersmak.
Självklart är cirkustruppens stora huvudnummer besöken ute på skolorna och flera av programpunkterna har på Folkteatern säkerligen utgått av utrymmesskäl, som till exempel Mr Prett som jag gärna sett köra motorcykel med döden. Nu återstår i och för sig fortfarande ett par rätt livsfarliga tricks. Ta bara Jesper Joes jonglering med såväl kastknivar som motorsågar i full speed, knivar som också i ursprunglig form svischande far genom luften i riktning mot ett mänskligt mål. Hans partner Kniv-Kajsa snurrar hastigt runt, runt, fastspänd i en träskiva medan Joes knivar distinkt slår in i träet invid hennes kropp. Ruggigt.
Också akrobaten Flip (Mattias Lindström) upphäver tyngdlagarna med studsande specialstyltor. På Järntorget slog han en häftig saltomortal över en parkerad polisbil; på scenen slungar han sig i än högre volter, snuddande nära teaterns belysningsrår. Partnern Micke Lindström gör också, inte att förglömma, en så imponerande insats som förprogrammerad men ändå ytterst oförutsägbar robot att han gärna kunde ha fått fler nummer.
En tunn historia om kärlek med förhinder löper som en knappt märkbar röd tråd genom föreställningen, mellan clownen och konferencieren Angelicious (Angela Wand) och bolltrollaren Spinjens (Jens Sigsgaard) som är en jonglerande artist av absolut världsklass. Det är stört omöjligt att inte falla i trance inför hans lekfulla kontroll av de mjukt rullande vita bollar som i total enhet med varje rörelse tycks smyga sig tätt intill hans kropp. Helt makalös är hans mikrofonförstärkta lek med bollarna; med lätta rytmiska slag mot bröstkorgens och kindernas resonans skapar han ett fascinerande nummer, fullständigt nytt i genren.
I en rockring modell större snurrar Flip på alla ledder över scenen i ett annat, aldrig förut skådat, halsbrytande nummer, men gästspelet bland linorna mot taket, av den mycket unga flickan Esmeralda Nikolajeff utlovar redan en stor stjärna i tveklöst vardande. Utan skyddsnät, men väl med en tjock madrass på golvet under numrets respektingivande höjd, vågar hon sig på avancerad akrobatik i total tillit till partnern Mira Leonard. Esmeralda Nikolajeffs oerhörda precision överträffas bara av hennes skönt avspända framförande.
Runt omkring alla nummer lyser den lilla cirkusorkesterns spänningsskapande gitarrer, fioler och saxofoner, med trumvirvlarnas upptrissande frånvaro. Iriska danser och asiatisk musik blandas istället med toner av många slag till en intressant och välfungerande brygd ur cirkuskulturens mer mångfacetterade internationella traditioner.

Fakta: 

CIRKUSLIV med CIRKUS CIRKÖR
Gäststspel på Folkteatern
Regi: Katta Paulsson
Medverkande: Magali Bancel, Kajsa Bohlin, Daniel Carlsson, Mattias Lindström, Jesper Nikolajeff, Hadrian Prett, Agnes Rosenberg, Jens Sigsgaard, Erik Söderlind, Angela Wand Gästartister: Mira Leonard, Esmeralda Nikolajeff

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu