• Rakel Wärmlander i föreställningen Igen och igen
Göteborgs Fria

Gnistrande spel om anorexi

En mer angelägen pjäs än Emma Broströms och Rakel Wärmländers Igen och igen kan jag svårligen föreställa mig. Den spelas bara till den 9 september, så det är alltså precis nu ni skall knappa in numret till Folkteaterns biljettkassa.

Pjäsen handlar om det självföraktets sjukdomstillstånd som kallas anorexia nervosa, och som suger ut den drabbade långt inpå skelettet. Men det handlar också om vilka av samhällets krav som sätter extra press bakom upprepningstvångets motbjudande destruktivitet och dess gradvis alltmer förfärande resultat.

Jag har sett en del vittnesmål i ämnet från scenen, men aldrig en så helt igenom lödigt gestaltad monolog som Rakel Wärmländers, vars egna erfarenheter pjäsen bygger på och som känns som vitala byggstenar i spelets helhet. Det blir oerhört personligt men aldrig någonsin privat; därtill är Wärmländer alltför professionell; erfarenheterna vilar i skådespelaruttryckets botten och gjuts in i hennes starka fysiska närvaro. Spelet slår veritabla gnistor ut i salongen, i en text så drabbande riktad ut mot var och en av oss att pjäsens ärende går rakt in i märgen.

Hon berättar, nej uttrycker, med sitt imponerande sceniska språk, historien om hur en ung kvinna psykiskt faller igenom och ensam super sig redlös på en bar i New York. Här hemma uppsöker hon oupphörligt nya platser att förnedra sig på, med sjukdomen om halsen som en krävande och kvävande älskare hon gör allt för att tillfredsställa.

Bilderna av hennes utsatthet stiger på scenen ur badrummets skitiga och trånga livsrum. Paroxysmiskt hulkar hon över toalettstolen efter en fasaväckande brygd av fiskbullar, chips och bullar, nedsköljda med ansenliga mängder vin. Om och om igen störtar hon handlöst mot golvet under mordiskt självförintande träningspass. Fastän hennes livsfarlige älskare inte alls är synlig på scenen förkroppsligar han helt och hållet handlingsmönstrets destruktiva konsekvenser.

Vad som gör föreställningen så fascinerande är att Wärmländers och Broströms helgjutna text faktiskt lyckas bli en förtätad människokropp av kött och blod på scenen, så sprängfylld av självförakt att det är ett rent under att hon alls förmår ta sig loss. Skådespelaren Wärmländers rasande skarpa gestaltning av kraften i denna kvinnas kamp för livet gör föreställningen helt omistlig.

Fakta: 

Igen och igen
Scen: Folkteatern, Lilla scenen
av Emma Broström och Rakel Wärmländer
Regi, scenografi, medverkan: Rakel Wärmländer

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu