Årets festival är en imponerande mönstring av dansens och teaterns storheter, alltifrån legendariske engelske regissören Peter Brook, belgiska Les Ballets C. de la B., Iceland Dance Company, japanske regissören Ong Keng Sen, Pichet Klunchun och Jerome Bel, till Cullbergsbalettens två världspremiärer, ett samarbete mellan den belgiske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui, och Johan Inger.
Omistlig är utan tvekan Peter Brooks Sizwe Banzi is dead, en föreställning, vars coola spel om existensens dödliga allvar i apartheidtidens townships, lyckosamt förenar politisk gatuteater med satirisk komik på hög nivå. Under sent sjuttiotal såg jag flera iscensättningar av Athol Fugards pjäs och minns undertextens pyrande vrede i scenernas Kafkabetonade vardag.
Brooks version är lättsammare, åtminstone för stunden. Första scenens monolog om en bilfabriksarbetare slår från första repliken an en gycklande ton som öppnar spelet mellan scen och salong. När berättelsen om Sizwe Banzi så småningom föds ur det föregående har stämningen mörknat; scenbildens uttjänta klädställningar och möblerna av sorgfälligt hoptejpade papplådor utgör djupnande tragisk bakgrund till apartheidregimens omänskliga förtryck.
I Geisha gestaltar regissören Ong Keng Sen titelns märkliga kulturfenomen, en stark japansk symbol och samtidigt en alltigenom manlig skapelse. En kvinna, spelad av amerikanskan Karen Kandel, kämpar för att bli den bästa geishan, medan japanen Goju Masanosuke spelar en kvinnlig roll, som brukar utföras av en man. Aktören strävar alltså, liksom geishan, efter att gestalta den perfekta kvinnan och manar fram en fullkomligt avväpnande illusion. Genusfrågan tindrar i nästan övertydlig eldskrift: Den perfekta kvinnan? För vem?
Beckett möter Monty Python? Ja, så beskrevs den bisarra franska gruppen Grand Magasin och det var hos dem ingen svårighet att få syn på Beckett. Också John Cleese dolde sig nog bakom ett lätt betryckt ansiktsuttryck hos någon manlig skådespelare, för att inte tala om kroppsspråket, stelt och uppsträckt under positionsbeskrivande, oerhört roliga, turer mellan scenens landmärken. Vad det handlar om? Ja du. Om de val som omöjliggör alternativa val? Eller djupare: Är vi de människor vi vill vara, är vi där vi helst vill vara, och handlar vi i konsekvens med dessa våra val? Mycket minnesvärt.
På Pustervik rådde i tisdags krigstillstånd. Iceland Dance Companys Vi är alla Marlene Dietrich FOR rullade ut bombmattor av kraftfullt drivande hårdrock, kulsprutesmattrande slagverk, gitarrsirener i kaotiska glissandon kring showens dansare. Kroppar som i desperat vansinnestempo vrids halvt ur led, krypande och rusande över scengolvet undan krigets, showens och publikens (ett militärförband underhållna av utkommenderade fältartister) krav på underhållning av intimare slag. Men denna massiva, märkligt konfliktlösa och oladdade fredsmanifestation satte inga djupare spår.
Det gjorde däremot iranska Mehr Theatrical Group med Amid the Clouds, en säregen mix av persisk, mytologiskt präglad poesi, och en smärtsam berättelse om en gravid flyende kvinna på väg över gränsfloden mellan Bosnien och Kroatien. Vattnet spelar en avgörande roll i detta mörka drama som också spelas i näst intill kompakt mörker; tre, ibland upplysta vattenfyllda akvarier utgör centrala spelplatser för barnets födelse, en man som lyckats rädda sig ur floden, havets befruktande roll och den mystiska passagen mellan liv och död, i en helt magisk föreställning.
Artikeln är tidigare införd i Bohusläningen