• Regissören Ong Keng Sens föreställning Geisha
Göteborgs Fria

Imponerande mönstring av scenkonsten

Dans och Teaterfestivalens sjunde upplaga har, i motsats till tidigare år, knappt synts till offentligt, inga affischer, ingen gatuteater eller folkfestliga gratisupptåg. Men trots att man tagit ut väl höga biljettpriser har stora skaror lyckats fylla de flesta deltagande scener. Förhoppningsvis har cirkustältet invid Hagakyrkan också dragit till sig andra besökare än de redan invigda.

Årets festival är en imponerande mönstring av dansens och teaterns storheter, alltifrån legendariske engelske regissören Peter Brook, belgiska Les Ballets C. de la B., Iceland Dance Company, japanske regissören Ong Keng Sen, Pichet Klunchun och Jerome Bel, till Cullbergsbalettens två världspremiärer, ett samarbete mellan den belgiske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui, och Johan Inger.
Omistlig är utan tvekan Peter Brooks Sizwe Banzi is dead, en föreställning, vars coola spel om existensens dödliga allvar i apartheidtidens townships, lyckosamt förenar politisk gatuteater med satirisk komik på hög nivå. Under sent sjuttiotal såg jag flera iscensättningar av Athol Fugards pjäs och minns undertextens pyrande vrede i scenernas Kafkabetonade vardag.
Brooks version är lättsammare, åtminstone för stunden. Första scenens monolog om en bilfabriksarbetare slår från första repliken an en gycklande ton som öppnar spelet mellan scen och salong. När berättelsen om Sizwe Banzi så småningom föds ur det föregående har stämningen mörknat; scenbildens uttjänta klädställningar och möblerna av sorgfälligt hoptejpade papplådor utgör djupnande tragisk bakgrund till apartheidregimens omänskliga förtryck.
I Geisha gestaltar regissören Ong Keng Sen titelns märkliga kulturfenomen, en stark japansk symbol och samtidigt en alltigenom manlig skapelse. En kvinna, spelad av amerikanskan Karen Kandel, kämpar för att bli den bästa geishan, medan japanen Goju Masanosuke spelar en kvinnlig roll, som brukar utföras av en man. Aktören strävar alltså, liksom geishan, efter att gestalta den perfekta kvinnan och manar fram en fullkomligt avväpnande illusion. Genusfrågan tindrar i nästan övertydlig eldskrift: Den perfekta kvinnan? För vem?
Beckett möter Monty Python? Ja, så beskrevs den bisarra franska gruppen Grand Magasin och det var hos dem ingen svårighet att få syn på Beckett. Också John Cleese dolde sig nog bakom ett lätt betryckt ansiktsuttryck hos någon manlig skådespelare, för att inte tala om kroppsspråket, stelt och uppsträckt under positionsbeskrivande, oerhört roliga, turer mellan scenens landmärken. Vad det handlar om? Ja du. Om de val som omöjliggör alternativa val? Eller djupare: Är vi de människor vi vill vara, är vi där vi helst vill vara, och handlar vi i konsekvens med dessa våra val? Mycket minnesvärt.
På Pustervik rådde i tisdags krigstillstånd. Iceland Dance Companys Vi är alla Marlene Dietrich FOR rullade ut bombmattor av kraftfullt drivande hårdrock, kulsprutesmattrande slagverk, gitarrsirener i kaotiska glissandon kring showens dansare. Kroppar som i desperat vansinnestempo vrids halvt ur led, krypande och rusande över scengolvet undan krigets, showens och publikens (ett militärförband underhållna av utkommenderade fältartister) krav på underhållning av intimare slag. Men denna massiva, märkligt konfliktlösa och oladdade fredsmanifestation satte inga djupare spår.
Det gjorde däremot iranska Mehr Theatrical Group med Amid the Clouds, en säregen mix av persisk, mytologiskt präglad poesi, och en smärtsam berättelse om en gravid flyende kvinna på väg över gränsfloden mellan Bosnien och Kroatien. Vattnet spelar en avgörande roll i detta mörka drama som också spelas i näst intill kompakt mörker; tre, ibland upplysta vattenfyllda akvarier utgör centrala spelplatser för barnets födelse, en man som lyckats rädda sig ur floden, havets befruktande roll och den mystiska passagen mellan liv och död, i en helt magisk föreställning.
Artikeln är tidigare införd i Bohusläningen

Fakta: 

Dans och Teaterfestivalen 2006
Geisha
Peter Brook: Sizwe Banzi is dead
Vi är alla Marlene Dietrich FOR
5th International Forum of Corporate Cinema - Grand Magasin
Amid the Clouds

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu