PKU-registret är en biobank som innehåller blodprover från alla som fötts i Sverige efter 1975. I vissa fall kan även blod från personer födda före 1975 ingå. Blodproven tas från nyfödda i syfte att testa dem för PKU, eller fenylketonuri, en sällsynt ämnesomsättningssjukdom som kan ge hjärnskador. Men blodproverna sparas också i ett forskningsregister på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Hur forskningsregistret får användas regleras av den relativt nytillkomna biobankslagen. Enligt denna får ett prov sparas i en biobank endast om provgivaren - eller provgivarens målsmän - gett sitt medgivande. Provgivarens medgivande reglerar även hur i vilket syfte en biobank får användas. Om provgivaren godkänt lagring av sitt blod i forskningssyfte får det sålunda inte användas som ett polisiärt verktyg.

Men polisen har trots detta ibland begärt tillstånd att jämföra DNA från misstänkta mot PKU-registret. Då polisen ville säkerställa identifieringen av Anna Lindhs mördare beslutade åklagare om att de genom tvångsmedel skulle få beslagta den information ur registret som de ansåg sig behöva.

I samband med jakten på den beryktade Hagamannen aktualiserades frågan om huruvida PKU-registret skulle få användas polisiärt återigen. Denna gång beslagtogs dock inga uppgifter ur registret. Istället ansökte polismyndigheten i Umeå till kammarrätten om att få tillgång till vissa uppgifter ur registret. Uppgifterna man begärde var vilka män födda efter 1963 som sedan 1999 begärt utträde ur registret, vilket innebär att alla uppgifter raderas. Sedan det blev allmänt känt att bevisningen mot Anna Lindhs mördare hämtade stöd ur PKU-registret har omkring 700 personer begärt utträde årligen, och Umeåpolisens förhoppning var att man genom att studera denna grupp skulle kunna ringa in misstänkta.

Såväl kammarrätten som regeringsrätten sa nej med hänvisning till den sekretess som skyddar registret. Sekretessen kan brytas, som i fallet med Anna Lindh, om en utpekad misstänkt ska kontrolleras. Men när det gällde registerutdrag om en hel grupp människor som inte var misstänkta för brott vägde dessas personliga integritet tyngre än allmänhetens intresse av att Hagamannen skulle gripas, resonerade de rättsliga instanserna.

Det är ett resonemang som enligt feministiskt initiativs riksdagskandidat Maria Carlshamre inte håller. När det gäller grova sexualbrott måste hänsyn till brottsoffer väga tyngre än hänsyn till den personliga integriteten, menar hon.

- När det gäller upprepade överfallsvåldtäkter så är det oförsvarligt att inte använda det här registret. Fråga den sista av Hagamannens offer, tycker hon att hennes livshotande skador är ett rimligt pris att betala för att vi inte vill använda det här registret?

Janne Flyghed, professor i Kriminologi vid Stockholms universitet, ser dock problem med Maria Carlshamres förslag. Att öppna registret för polisen vore att lura alla dem som gett tillstånd för lagring av sina barns blod i tron att det skulle användas för forskningsändamål. Dessutom manar han till försiktighet vid införandet av nya repressiva metoder. Innan de införs måste man utreda om de verkligen kommer att fylla en funktion, eller om de enbart används politiskt för att bygga opinioner. Risken är annars att de politiska vindarna vänder, medan de polisiära övervakningsverktygen består.

- Vi är redan på ett sluttande plan som har vinklats dramatiskt neråt sedan 11 september. Det finns ingen polismetod som tagits bort för att den har visat sig ineffektiv, utan då har man hittat nya och behållit de gamla, säger han. Vi har mängder av tvångsmedel som har införts mot det ondaste onda och presenterats som temporära, men som sedan expanderat och blivit permanenta.

Maria Carlshamre tycker dock inte att Janne Flygheds synpunkter kan appliceras på hennes förslag.

- Det där tycker jag är att göra en stor sak om ingenting. Det är snarare Bodströms förslag om datalagring som är ett sluttande plan, säger hon.