Det är svårt att tänka sig ett mer tacksamt objekt än Los Angeles i en utställning med just platsen som bärande tema. Sällan har väl själva staden, dess specifika stadsbild liksom dess utmärkande atmosfär och bleka ljus, varit så närvarande och inflytelserik i bildkonsten som här. Dominerad av nöjesindustrin, men även av gigantiska motorvägssystem och avsaknaden av kollektivtrafik med allt vad det medför av individuell och sociokulturell isolering, kretsar motiven kring lonely highways, motorer och bensin. Samt av de karaktäristiska Case study-husen – de kulissartade enplansvillorna med sina pooler, fönsterväggar och uterum som byggdes för mindre bemedlade men kom att befolkas av en stilmedveten grädda. Trots konstnärernas ofantliga spridning såväl uttrycks- som teknik- och genremässigt, finns en gemensam nämnare i den knappt märkbara mänskliga närvaron och fokuseringen på det visuella, det synliga. Bildvärlden andas av tomhet, yta och materialism, även i de fall när den blir politisk.

Som världens mest biltäta stad, där bilen också är enda transportmöjligheten, har nämnda fordon huvudrollen även i motivvärlden. Fascinationen märks såväl i det återkommande ”världen genom vindrutan”-perspektivet som i det obehindrade frosseriet i motorrelaterade leksaker. Motorcyklar, hotrods och kustomlackering syns både här och där. En utpräglad machokultur med andra ord, inte sällan med homoerotiska övertoner. Ibland antar motorsmekandet gränsfetischistiska former. Som i Kenneth Angers bjärt rosatonade kortfilm Dream lover, en bilmekarorgie där två ynglingar bondar kring dieselslangar och lackerade ytor.

Inte förvånande var LA:s konstscen en nästan uteslutande manlig, vit samt även extremt exkluderande gemenskap. Endast två kvinnor finns representerade i Los Angeles 1957–1968. Judy Chicago tog en kurs i kustomtekniken och lackade abstrakta vaginaliknande mönster på bildelar som en kommentar till machokulturen. Vija Celmins bidrar med sitt fotorealistiska motorvägspanorama Freeway – att spinna på det motorrelaterade temat var tydligen nyckeln till den stängda mansklubben.

Moderna museets utställning spänner brett över LA-scenen och lyckas på ett tillfredställande vis foga samman de mest spretande verk ur blandningen som tillsammans ger LA-traditionen sitt särpräglade uttryck. Och utställningen rymmer mer än vad som borde vara möjligt. Vid sidan av mer välbekanta verk som David Hockneys ikoniska poolbilder, Edward Ruschas klassiska bensinmacksmålning Standard station och Edward Kienholz samhällskritiska återvinningsinstallationer, finns ett antal namn och alster som är relativt nya på svensk mark. Några är Ed Bereals hakkorsbeprydda American beauty och beatfiguren Wallace Bermans mörka popkonst, båda mer politiska än flertalet. Här finns också plats för Billy Al Bengtsons psykedeliska figurer och Julius Shulmans arkitekturfotografi. Utställningen avrundas snillrikt av Dennis Hoppers svartvita konstnärsporträtt, där flertalet av männen ur LA-kretsen finns avbildade.

Moderna museet med Lars Nittve i spetsen har lyckats väl i att fånga och förmedla en tid- och platsbunden atmosfär. Utställningen andas sextiotalsglamour, storstad, villaförort och övre medelklass. Men under den glossiga Hollywoodytan finns även en pust av de rasmotsättningar och det politiska kaos som i sammanhanget inte går att blunda för. Utställningsarkitekturen (ja, den utskällda och omdebatterade, gjord av Nittves fru Shideh Shaygan) är återskapad efter interiören i ett Case study-hus, vilket varken förstärker eller förtar helhetsintrycket men trots allt bör nämnas. Allt som allt förmedlar LA-konsten bilden av en individbaserad, ensam och isolerad kultur, men med plats för drömmen om paradiset. Och den visar upp en tradition som ekar långt in i 2000-talets konstgenerationer.