I hallen in till teatern är det fullt sjå. Trettio barn i åldrarna två och ett halvt till sex har samlats för att agera provpublik till pjäsen Det Stora Lilla och stämningen är hög. Stövlar far av och färgglada regnjackor hängs på krokar. Att leka ta fatt är särskilt populärt medan de allra minsta sitter i frökens knä. Högljudda gapskratt och plötsliga skrik. Det ljud som uppstår när trettio förväntansfulla barn befinner sig på samma yta är nästintill öronbedövande.

– Vill ni följa med upp till vårt tält? frågar skådespelaren Henrik Bergström när han står mitt i vimlet.

Barnen tar fatt i varandras händer och som en lång orm leds de in i en annan värld, ett tält format som en glob och väl inne är man omsluten av himlen. Spänningen ligger i luften och det högljudda stojandet är nu utbytt mot ett lugnare sorl. En pojke kryper in mot scenen men är snabbt tillbaka på sin plats efter ett snällt tillrättavisande.

– Nu ska hela världen börja! säger Henrik Bergström som förvandlats till Frö.

Hans skådespelarkollega Anna-Carin Henricsson är Sol, och tillsammans inleder de berättelsen om hur det var innan världen fanns och allt var tomt och tyst. Stora ögon och gapande munnar ser på hur världen blir till. Barnen är hela tiden med på noterna – de härmar Sol och Frö, svarar på frågor, skrattar och kommenterar när det passar. Och när det inte passar också för den delen.

Det är första gången som MasthuggsTeatern sätter upp en pjäs för så små barn, målgruppen är 3–6 år. De har velat göra det tidigare men det har alltid blivit för avancerat, abstrakt och långt.

– Den här gången skulle det bara gå, säger manusförfattaren Kristina Ros. Resultatet har blivit en pjäs som givetvis har en handling, men är uppbyggd av rätt korta, tydliga scener. Och det verkar funka för målgruppen.

Som underlag för pjäsen använde Kristina Ros forskning som visar att de riktigt små barnen gärna upplever bilder eller ”bubblor” av upplevelser, snarare än att de söker längre bågar av innebörd. Men manuset har förändrats längs vägen och pjäsen får sin färdiga form först efter provvisningarna. Efter varje provpublikomgång har de haft en pratstund med barnen där de får tycka till om pjäsen, till exempel behövdes en rakare handling i slutet.

– Det är lite häftigt med provpubliken faktiskt, säger Kristina Ros. Med små barn finns ingen förställning, de börjar pilla med något annat om de tappar intresse eller om något inte är bra. Vuxna är så artiga. Tänk om också vuxendramatiken fick lov att prova sig fram på det här viset – det är faktiskt något som saknas där.

Skådespelarna Henrik och Anna-Carin håller med om att barn inte direkt är artiga under en föreställning. De menar att det är absolut koncentration som krävs från deras sida, tappar man fokus för bara en sekund förlorar man barnens uppmärksamhet.

– Det gäller att inte stressa upp sig själv, utan rikta sig mot den just ungen och och fånga in dem i spänningen igen, säger Anna-Carin.

De berättar om en scen då de låtsas vara havet, och när deras kroppar gungar som vågor börjar barnen viska och peka.

– Det kan vara lätt att slås ur banan när en unge sitter och säger, ”Vad gör ni egentligen?!” Det är svårt att inte börja skratta och undra själv, ja, vad är det vi gör? skrattar Henrik.

Något som underlättar för skådespelarna är musiken i pjäsen som fyller en stor funktion.

– Det blir ett helt annat lyssnande när vi sjunger, det är ett otroligt bra verktyg och en förhöjning, säger Henrik.

Om ett barn säger något som är ett eget förslag på vad som ska hända i pjäsen är det viktigt att inte köra över dem, utan visa att de har hört dem men fortsätta med pjäsen ändå. Henrik påpekar att om man släpper in dem för mycket vill alla barnen vara med till slut. Det är viktigt att det finns en balans – det är kul att de är med men historien måste gå vidare.

Det Stora Lilla ska väcka tankar om de riktigt stora frågorna för de riktigt små. När pjäsen är slut berättar Anton som är fem år att han tror pjäsen handlar om hela jorden, och att på hans gård på landet planterar de frön så det blir majs. Ett annat barn i publiken ska gå på teater varje dag när hon blir stor. Huruvida barnen förstår allvaret fullt ut eller inte spelar inte så stor roll. Manusförfattaren Kristina Ros menar att det är så olika vad olika barn tar med sig, precis som med vuxna.

– Jag tror inte att de går hem med en påse världsförklaringar, men jag hoppas att de får en liten aning och plockar med sig pusselbitar. Vi vill ge en känsla av det här hissnande och värdefulla vi har och måste vårda. Men också prata med barnen om det som är alldeles nära deras egna liv –kamrater, syskon, konflikter i sandlådan. Så där finns både det jättestora och det väldigt lilla – allt hänger ihop.