I en sliten gammal loge bakom Bengans scen sitter Anna och Steve på en urblekt grön soffa. De är ute på en promotionturné med det hyllade albumet Rivertime och ska strax spela för göteborgarna.

Affischer av stora stjärnor och inramade plattor sitter på väggarna och en medfaren synt står i ett hörn. Lysrörslampans belysning ger allt annat än mysig stämning, något som vägs upp av Annas mjuka och lättsamma sätt. Hon sitter och blåser bort värmen från en kopp té, Steve sitter tillbakalutad med händerna knäppta i knät.

De båda träffades när Anna gjorde ett inträdesprov till Sveriges Musikpedagogiska Institut, den ordinarie pianisten var inte tillgänglig och istället kallade man in Steve för att kompa.

– De kunde väl inte hitta någon bättre, skrattar han.

När Anna kom in kändes det helt annorlunda, hennes röst fastnade och på den vägen är det. Sedan dess har samarbetet bara flutit på och varit självklart. Inte sällan avslutar de varandras meningar och när den ene berättar flikar den andre ofta in detaljer. Det är nästan som att sitta mittemot ett gammalt gift par, trots att det här inte är tal om någon kärleksrelation. Men samspelet fungerar uppenbarligen inte bara på skiva.

– Vi håller ihop i vårt lilla band, säger Anna. Det är något jag tänkt på, hur smidigt det är att bara vara två i ett band.

Anna menar att musiken inte är något hon valt, utan helt enkelt hennes livsstil. Ett tag vågade hon inte syssla med musik och hon ifrågasätter fortfarande sin förmåga till och från, något som Steve är snabb på att tillrättavisa. Han försäkrar att det inte är något fel på Annas självförtroende.

– Anna är en sann artistsjäl.

Efter släppet av deras senaste album, Rivertime, har hyllningarna haglat. De är glada över att en mindre genre får såpass mycket uppmärksamhet, de har hittills fått kämpa hårt för att få spelningar.

– Men vår publik är underbar, det är äkta publikrespons på varenda spelning, säger Steve.

Anna tar en chokladbit från godisskålen och berättar om hur trötta de båda är på att bli stämplade som jazzmusiker. De anser att det inte riktigt är jazz de sysslar med men när man hör sättningen sång och piano kommer jazzassociationerna. Sedan är Steve klassad som jazzartist så det blev något som Anna fick haka på. Han minns när han skulle skriva verk för en orkester och inte blev tagen på allvar i början, något som förstås var en nackdel men inget han brydde sig särskilt mycket om. Att kategorisera i genrer är bara märkligt enas de om.

– Jag vill bli tilltalad som en person - jag är sångare och musiker, säger Anna. Visst är det ett löjligt problem, men det känns faktiskt känslomässigt konstigt att bli stämplad.

Men efter Rivertime tycker de att det har kommit nya definitioner som känns bättre och jazzstämpeln är inte fullt lika självklar. Uppmärksamheten kring albumet har de tagit med ro och härnäst väntar en internationell satsning för duon.

– Det är dags nu, vi har kämpat för det här sen början. Det är bara att hoppas att det går bra, det finns ju alltid länder i närheten och det räknas också som internationellt...