Under höstmånaderna visar Kulturhuset en retrospektiv utställning över den banbrytande fotografen Nan Goldins närmare 40 år som konstnär. Från 1970-talets glittrande dragscen, över brutalt nattliv i New Yorks tunga missbrukarkretsar, till 1980-talets aidsexplosion och 1990-talets baksmälla, har Goldin levt genom kameran och porträtterat sig själv och sina vänner i en ständigt pågående bilddagbok. Här finns glädje och sorg, natt och dag, vardag och fest, fult och vackert. Kort sagt det som utgör livet. Och inga motiv är tabu.

I Goldins värld ges inte mycket för den personliga integriteten. Ibland kryper motiven nästan obehagligt nära inpå. Ofrivilligt släpps du in under främmande människors hud, som om du förstrött bläddrar bland någons privata partybilder och plötsligt råkar på något du faktiskt inte alls ville veta.

Som betraktare blir du snarare delaktig än passiv åskådare, kusligt närvarande i de sammanhang som avbildas. Vilket förstärks av den dokumentära och ibland amatörmässiga bildkvaliteten. Själv har hon sagt att hon ser studiofotografi som en totalt meningslös genre. För henne handlar det om att fånga ett ögonblick, en situation, en känsla som försvinner lika fort som den dök upp. Det är naket och direkt, det är intimt, utmärglat och smutsigt. Men samtidigt så vackert.

Kanske tydligast överträds integritetsgränsen i bilderna av aidsjuke vännen Gilles på dödsbädden, vars späda genomskinliga arm i sjukhussängen (Gilles arm, 1993) är ett av de starkaste verken i utställningen. Men också i självporträtten som sakligt dokumenterar tiden då Goldin misshandlades av pojkvännen Brian. Bilderna är mer närgångna än vad många skulle önska, samtidigt visar de hennes styrka att vända kränkande övergrepp och svåra situationer till kreativitet.

När Goldin var elva år tog storasystern sitt liv efter en tid på mentalsjukhus, ett trauma som ständigt närvarar i hennes fotograferande. Verken genomsyras av sårbarhet och smärta. Men också av ilska och en vilja att bryta regler och ramar för vad som är tillåtet och vad som anses normalt. Här finns inga fasta mallar för vare sig personer, relationer eller maktstrukturer. Transpersoner, människor i sexuellt utsatta positioner, utslagna och sjuka är bara några av de politiskt obekväma motiv som lyfts fram i hennes projekt.

I slutet av 1990-talet tvingade det egna drogmissbruket Nan Goldin att lämna den scen hon ägnat sig åt att skildra, vilket drastiskt förändrade både motivbild och uttryck. Senare bilder visar utklädda barn, landskap och stadsmiljöer i en lugnare, enklare och ljusare värld. Trots bildernas skönhet och mer utvecklade teknik, kommer de inte ens i närheten av den skälvande beröring och nerv som genomsyrar Goldins tongivande produktion. Och är långt ifrån lika intressanta som de banbrytande tidsresorna genom tre tyvärr självförbrännande decennier.

2007 tilldelades Nan Goldin Hasselbladspriset som en av vår tids mest betydelsefulla konstnärer. Kulturhusets utställning spänner över stora delar av hennes produktion, från tidigt 1970-tal till 2006.

Paradnumret är genombrottsverket The ballad of sexual dependency från 1981, som visas i Sverige för första gången. Bildspelet, där 750 foton av vänner och bekanta avlöser varandra till tonerna av bland annat Velvet Underground och Tolvskillingsoperan, fångar kanske bättre än något den depraverade atmosfär som är Goldins signum.

Allt som allt är utställningen en övergripande och mycket sevärd introduktion till Nan Goldin som fotograf och stilbildare, men framför allt en svårslagen tillbakablick över tidseror som flytt.