Det uttalade syftet med Eklips är att främja det kritiska tänkandet och yttrandefriheten, som enligt intendent Magnus af Petersens introducerande text lever på undantag i ett samhällsklimat där medier och politisk debatt hellre stryker medhårs för att inte stöta sig och vara inkorrekta. Här visas verk i så spridda media som installation, skulptur, performance, måleri och videoinstallation, där den gemensamma nämnaren är en vilja att utforska det okända, det mörka, det absurda, samtidigt som underliggande teman som krig, övergrepp och exploatering är svåra att missa. Och mycket kan upplevas som provokativt eller äckligt.

Bland verken märks exempelvis New York-baserade Dana Schutz målningar om Självätarna, ett släkte som för att överleva måste konsumera sina egna kroppar. Bilderna, med namn som Face-eater, är en tveklös kommentar till vår tids hänsynslösa kalasande på naturtillgångar och ställer frågor kring vår framtida överlevnad i en exploaterad värld. En annan intresseväckande tankefigur är britten Mike Nelsons The Amnesiacs, ett uppdiktat MC-gäng bestående av Gulfkrigsveteraner med minnesförlust som han brukar ”hjälpa att rekonstruera fragmentariska minnen”, här i klaustrofobiska burinstallationen The Amnesiac shrine or double coop.

Amerikanske Lucas Ajemians galna men fascinerande performance From beyond, som framfördes i Skeppsholmskyrkan i samband med utställningens öppnande och återges på plats i form av en videoprojektion, innefattar en stråkorkester som framför en transkribering av Black Sabbaths Into the void, dirigerad av konstnärens bror Jason Ajemian och sjungen av honom själv. I den nya versionen framförs låten baklänges, med hänvisning till rykten att sataniska budskap på så vis framträder. Resultatet blir en surrealistisk upplevelse som för tankarna till en seans hemmahörande i Polanskis Rosemary’s baby.

Sveriges representant i Eklips är en av våra för närvarande mest uppmärksammade unga konstnärer, Nathalie Djurberg, som bidrar med två av sina vid första anblicken barnprogramssöta animerade filmer. Med sedvanliga svart humor och tveksam politisk korrekthet tar hon sig an favoritämnena våld, sexualitet och sociala orättvisor med hjälp av söta lerfigurer. Noshörningen och valen visar exempelvis en yppig kvinna som skär upp och slaktar en valross för att därefter strippa och ikläda sig hans hud.

På tal om politisk korrekthet är det väl det sista som förknippas med den nu 63-årige Paul McCarthys verk. I utställningen visas en fotoreproduktion av hans kontroversiella installation Pirate party, en pastisch på Disneyworlds populära attraktion Pirates of the carribean, i McCarthys tappning en piratorgie i sex, sprit, blod och självstympning med tydliga referenser till rapporter från dagens krigssituationer. Som då den visades på Modernas McCarthy-utställning 2006 obehagligt nog sammanföll med avslöjandet av Abu Ghraib-övergreppen, en kontext i vilken verket fick en ny, mer uppenbart politisk sprängkraft och blev än mer skrämmande. Att det amerikanska turistsällskapet som i dag passerar fotoserien och mumlar någonting om ”sick mind” tänker jag inte ens kommentera.

Utställningen är en stark upplevelse som helhet och sammantagna är verken en relevant och ytterst aktuell fingervisning till en samtid där krig och övergrepp på människor och miljö blivit en del av vår vardag, närmast oreflekterat i sin ständiga närvaro. Vad som dröjer sig kvar i tanken är påminnelsen om att vi sannerligen lever i en mörk tid. Någonting vi bör synliggöra, bearbeta och om möjligt åtgärda, snarare än förtiga och förtränga.

Eklips – Konst i en mörk tid bör ses av alla som, vilket vi för att skydda oss nog gör lite till mans, väljer strutsmetoden. Aningen omskakad men samtidigt upplyst lämnar jag eklipsens korta mörkeravbrott och beger mig återigen ut i ett sommarlojt, semesterrusigt och bekymmerslöst, ljusskimrande Stockholm.