Inledare


Stefan Villkatt
  • Göteborg för fem år sedan.
Fria.Nu

Vem vann slaget om Göteborg?

Efter en rad stora demonstrationer runt om i världen hade turen sommaren 2001 kommit till Göteborg. Sverige var ordförandeland i EU, Bush var på besök och Göran Persson drömde om att bli president i ett samlat Europa.
Till Göteborg hade också tiotusentals, kanske hundratusen, demonstranter kommit. Många för att protestera mot EU och det svenska medlemskapet. Andra kom sporrade av de allt större styrkemätningarna mellan aktivister och poliser vid tidigare toppmöten.

Vem slogs med vem? Vad stod på spel? Vem vann? Antagligen inte poliserna, trots att de fick ta emot rosor av lokala sossar. Inte heller aktivisterna, som fick se sitt eget alternativa möte lika krossat som ett McDonaldsfönster. Kanske EU-topparna som trots folkligt motstånd och massiv organisering höll sitt toppmöte innanför avspärrningarna.

Förlorade gjorde däremot samma gamla vanliga gäng av fattiga runt om i världen som alltid förlorar. Det bottenlösa hål av globala loosers som aldrig når upp till något som helst cocktailglas. Den orättvisa världsordningen har dundrat fram också efter Göteborg och det har varit ett hårt business-as-usual för alla dem som inget har.

Göteborg är för många inte längre en plats. Göteborg är sedan fem år tillbaka en händelse. Tillsammans med ord som Hvitfeldtska, Jaltung och Schillerska bildar Göteborg en rebus vi ännu inte kunnat lösa. Frågan är inte så mycket vad som hände de där junidagarna. Det är inte bland gatstenarna och skott svaren finns begravda. Polisens övergrepp och de juridiska övertrampen har förvandlats till relativt uppklarad tragisk historia.

Nej, i dag måste vi fråga vad som hände med oss i och efter toppmötet 2001. Hur det förändrade oss...

Varje gång staten visar sitt mest brutala ansikte bleknar drömmen om de verkningsfulla, söta protesterna. När skarpladdade poliser drar ut halvklädda ungdomar och tvingar dem att ligga på den våta asfalten är det svårt att tro att nakna ändor är ett verksamt medel mot USA:s utrikespolitik.

Det svenska samhällets självbild, bilden av vår demokrati - som lärs ut i skolorna som någonting att vara stolt över och som något som måste försvaras - suddades ut hos många ungdomar efter Göteborg. Staten är inte intresserad av olika uppfattningar och intressen, den är inte öppen för alla och vill inte väl. Staten kör sitt eget race och är bara rädd för stora hugg, inte för mygg. Staten bugar för Bush och skjuter dansande demonstranter.

Efter 2001 framstår Svenska kyrkan som den stora politiska rörelsen som slåss för de gömda flyktingfamiljernas rätt att stanna. Allt medan sossarna snubblar högerut och sverigerasisterna lever högt på statens partistöd.

Men toppmötet 2001 tog inte död på kampen för en bättre värld. Fem år efteråt är bredden i den politiska kampen fet och välmående. Politisk teater, romankonst och dans samsas med små regionala sociala forum, nätaktivism och demonstrationer. Var och en gör sin grej, men de stora schackdragen verkar ingen av oss ägna sig åt. Ändå är det just det vi måste göra: organisera oss och förändra världen. Till något bättre än detta kapitalistiska, kaotiska. Att inte nöja oss med små plåster när vi faktiskt brutit benet.

Så lite kreativ kamp nu! De fattigas barn dör fortfarande i tusental varje dag, helt i onödan.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu