Den globala matkrisen

Ett stort antal fattiga länder har samvetsgrant anpassat sig efter de krav som kommit från Världsbanken, IMF och Världshandelsorganisationen WTO. De har följt riktlinjerna för strukturanpassningspolitiken – och upplevt vilka effekter detta fått på de inhemska jordbruken.

När den statliga kontrollen var hårdare, under 1970-talet och även in på början av 1980-talet, kontrollerades ofta de fattiga ländernas inhemska livsmedelsmarknader av staten. Den garanterade bönderna ett lägstapris på produkterna och bistod med utsäde och gödningsmedel.

Statliga organ kontrollerade också importen, såg till att omfördela mat till regioner som drabbats av missväxt och köpte upp varor från kooperativa föreningar.

De statliga organen sköttes inte alltid, utan plågades ofta av korruption och ineffektivitet, men de var satta att sköta ett viktigt uppdrag. Bönderna fick tillgång till en marknad för sina varor, och kunde därför skaffa sig inkomster. Matpriserna låg på stabila nivåer även om de ofta var lägre än vad bönderna själva önskade.

Denna politik resulterade i att många utvecklingsländer var nära nog självförsörjande på mat.

Allt detta har förändrats under de senaste 20 åren. Investeringsstödet till bönder har slopats och de små producenterna har istället fått direktiv om att producera för den internationella marknaden, samtidigt som de inhemska marknaderna har öppnats för import.

I stället för att ge stöd till produktion av basvaror har regeringarna satsat på att ge stöd till exportsektorn. Eftersom alla skulle satsa på att producera produkter där man ansågs ha konkurrensfördelar så var tanken att alla skulle tjäna på politiken.

Men istället för att skapa en mängd vinnare så slogs miljontals fattiga bönder ut på de lokala marknaderna. De varor som tidigare hade producerats av lokala bönder ersattes av importvaror. Under de senaste 20 åren har produktiviteten i många länder minskat avsevärt.

Filippinerna är ett tydligt exempel på detta.

– Under 1960- och 70-talet så var vi självförsörjande, säger Jowen Berber vid organisationen Centro Saka, som arbetar med jordbruksfrågor.

Berber säger att den filippinska staten under denna period genomförde kraftiga investeringar i landets risproduktion. Men när dessa investeringar slopades började också produktionen av ris långsamt att sjunka.

Den filippinska staten, som tidigare såg till att risbönderna alltid kunde räkna med ett visst pris på sina skördar, köper enligt Berber numera mer ris från utlandet än av de lokala producenterna.

En studie genomförd av David Pingpoh och Joean Senahoun år 2006, på uppdrag av FN:s livsmedelsorgan FAO, noterade att Kameruns regering 1994 slutade ge stöd åt landets risproducenter, i enlighet med IMF:s och Världsbankens riktlinjer.

Marknaden för gödningsmedel privatiserades, vilket ledde till att de fattiga risböndernas skördar minskade eftersom de inte längre hade råd med gödningsmedel. Tullreglerna mjukades upp och den årliga risimporten sköt i höjden. År 1999 importerades 152 000 ton ris – en siffra som nästan hade fördubblats fem år senare.

Öppnandet av marknaderna gjorde landet sårbart för beslut som togs i andra länder. När Indien under samma period beslutade sig för att göra sig av med sitt inhemska risöverskott ökade importen av indiskt ris till Kamerun hastigt. Detta slog hårt mot de lokala risbönderna, och många beslutade sig för att överge sin verksamhet. Mellan 1999 och 2004 minskade andelen mark som användes för att odla ris med över 31 procent.

Enligt FAO ökade importen snabbt också i Elfensbenskusten när landets marknader öppnades och tullavgifterna minskade. I linje med WTO:s riktlinjer lyfte landet importrestriktionerna på ett antal viktiga jordbruksprodukter, däribland ris. Resultatet blev att importen av ris ökade med i snitt sex procent årligen mellan åren 1997 och 2004. Under samma period minskade den inhemska produktionen med 40 procent.

I dag har de skenande matpriserna lett till omfattande protester och upplopp i många länder. I Kamerun dödades sju personer i februari i samband med kravaller, och även Elfenbenskusten har skakats av matkravaller.

Vid de möten som nyligen hölls i Bern i Schweiz med anledning av den globala matkrisen uppmanade FN:s generalsekretare Ban Ki-Moon, Världsbankschefen Robert Zollick samt WTO:s generaldirektör Pascal Lamy återigen om frihandel som lösningen på problemen. Men många bönder låter sig inte övertygas om att mer av samma politik som har bidragit till de två senaste årtiondenas förstörelse av jordbruket är rätt medicin.

Henri Saragih, från det globala nätverket av småbönder, La Via Campesina, skriver ”skydd av maten har förvandlats till ett brott under de nuvarande frihandelsreglerna. Protektionism har blivit ett fult ord. Samtidigt som länderna har blivit beroende av billig matimport så stiger nu matpriserna – och hungern har börjat visa sitt fula tryne”.