Viveka, som huvudpersonen heter, kliver upp på morgonen, lagar frukost till sig och barnen, lämnar barnen på dagis, sätter sig och skriver på ett café, hämtar barnen... och så vidare. Det är den yttre handlingen. Men det mesta av romanen rör sig i Vivekas inre. Hon har två barn med en svart man, vilket leder till en hel del funderingar kring vardagsrasism och att känna sig främmande i en främmande tillvaro.

Vi får också tillbakablickar från hennes möten med både vita och svarta som misstror henne på olika grunder. Vissa frågar om barnen verkligen är hennes, de har ju inte hennes hudfärg. En jamaicansk kvinna ger uttryck för en sorts omvänd rasism när hon säger: 'Ja, du vet säkert vad vi svarta kvinnor tycker om vita kvinnor som gifter sej med svarta män'.

Charlotte Brady skriver en ekonomisk prosa, med korta, laddade meningar. Ibland består meningarna bara av ett ord. Kanske har hon tagit med sig den tekniken från poesin.

Man kan med visst fog misstänka att det rör sig om en självbiografisk text, då Charlotte Brady själv bott i New York i sju år, med man och två barn. Dessutom har hon själv tagit bilderna som pryder omslaget, av sig själv och barnen. Den dokumentära prägeln förstärks av att varje kapitel är försett med en detaljerad tidsangivelse: 6.14 am, 7.01 am, och så vidare.

Men genom att infoga en berättarröst som hela tiden distanserar sig från Vivekas tankar och handlingar undviker Brady att det blir alltför privat. Berättarrösten understryker att Viveka är en fiktiv karaktär, och utmanar läsarens trygga position.

Problemet med det här förfrämligandet är att även jag som läsare får lite för mycket distans till det hela. Suggestionen laddas ur det skrivna ordet och kvar blir i stort sett bara en text om att skriva en text. Det är ganska förödande för inlevelsen när berättaren utbrister: 'Lite inlevelse kräver jag nu'!

Annars är det underliggande temat med vardagsrasism och främlingskapet i tillvaron intressant, men om jag får klaga lite till så tycker jag att det drunknar i diskbänksrealism när allt i Vivekas vardag ska beskrivas in i minsta detalj.

Brady hade gärna fått lyfta blicken en aning, det är ju trots allt världsstaden New York som ligger där alldeles utanför fönstret. Men texten är så instängd i den inre monologen och de vardagliga bestyren att det nästan lika gärna hade kunnat vara Borås.