Publikentrén är flyttad till sidan om; man går in genom en passage, stint bevakad av uniformerade och bistra, vaket granskande säkerhetsvakter. En av oss blir handfast visiterad, en man i publiken får handbojor och leds lika bestämt ut.
Spelrummets utrikesterminal går helt i vitt med stabila vita bänkar. Ett par anonyma semesteraffischer sitter mellan väggarnas skärmar för video och informationstavlan för avgående och ankommande flighter, med oavbrutet växlande uppgifter om final call och boarding. Resmålen är, bland många andra, Balkan, Palestina och Thailand, närmare bestämt Phuket.
Skådespelaren Josefin Petersons korsklippta monolog låter svensk idyll krocka med andra mer utsatta verkligheter. En ung chockad svensk kvinna snyftar i dödsskräck under tsunamin, en bosnisk gömd flykting sitter instängd med endast tevesåporna som sällskap bakom fördragna gardiner, en palestinier visar som reseledare upp vad man bör ha med sig för att överleva en dag bakom ockupanternas murar.
En fjärde, en ung kvinna, reser i storbildsvideo från sin lägenhet i Stockholm till Göteborg och Idoljuryn. Hon ses på bussar och tåg, och på spårvagnen från Drottningtorget, innan hon till slut kommer in genom teaterns dörrar, in på scenen för att sjunga. Då och då under resans gång stannar hon upp som i stillbild, ute på gatan eller på ett fält, i fundersamma självreflektioner över att bli sedd och ihågkommen.
I mörkret under filmsekvenserna byter skådespelaren Josefin Peterson plats i rummet, med enkelt skiftade kläder i olika men ändå mänskligt samstämda roller. Till en början sker det lugnt och humoristiskt, och bara efter ett par växlingar är man någorlunda med på noterna.
Under spelscenerna ligger scenen i full belysning, vilket också medför att man hela tiden ser publiken på bänken mitt emot på väntsals avstånd; det visar sig snart vara en av föreställningens stora kvaliteter. Nyckeln till pjäsens omskakande upplevelse stavas nämligen identifikation och Josefin Petersons skiftande karaktärer glider osökt in och tar plats än här, än där i publikbänkarna.
Hennes speluttryck präglas av en härligt förtätad dynamik som effektivt förmår dra samman de olikartade berättelserna till ett enda starkt vittnesmål av samma kött och blod. Angereds Teater fortsätter sin framgångsrika väg i rollen som spjutspets för den stora orten Sveriges hemvist i den lilla; det är inte så litet imponerande.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.