Enligt förlaget är detta en 'episk dikt', men det innebär inte att det är en omfattande historia. Det är en tunn liten volym. Men episk i den bemärkelsen att det är en någotsånär sammanhängande berättelse, där man redan på första sidan får veta vad som ska hända.
'Det är jag som är Maskinflickan./ Alla ska dö men jag ska dö först.'
Debutanten Ida Linde är ganska minimalistisk i sitt berättande, och det är en väldigt talspråklig poesi. Språket är konkret och enkelt, metaforfattigt. Men det är ingen nyenkel vardagspoesi, trots att ord som 'diskmedel', 'ogräs' och 'pantburkar' är ymnigt förekommande så befinner vi oss långt från Kristina Lugns och Sonja Åkessons domäner. Kopplingen mellan fotboll och döden är klart originell, liksom människa-maskinmetaforerna, och det finns bråddjup i den här texten som man kanske inte upptäcker vid den första genomläsningen.
Det är något besvärjande över Maskinflickans monolog, där hon ligger i sin säng kopplad till en andningsapparat. Det är som om det är hon som får sina närmaste och sina plågoandar att dö i hemska plågor - det framgår sakta men säkert att Maskinflickan utsatts för en rad övergrepp. Och döden fångas i en väldigt konkret bild när hon ställer frågan:
'Vad kommer ni att göra med mina färskvaror?/ Kan man dricka en död kvinnas mjölk?'
Min enda invändning mot den här boken är att den är lite väl kort, man hinner knappt komma in i den förrän den tar slut. 'Maskinflickans testamente' hade tjänat på att vara fylligare i sin beskrivning av den lilla småstaden, fotbollsklubben och den utsatta flickan. Om man hade lärt känna personerna hade man som läsare blivit ännu mer drabbad av Maskinflickans öde.
Men en mycket lovande debut är det, och jag rekommenderar den till alla som har fått för sig att det är 'svårt' med ny poesi.