• Tetare Trixter skärskådar mansbilder i nya pjäsen Cuba Cola
Göteborgs Fria

Nedstörtad mansbild

Med pjäsen Cuba Cola gör Teater Trixter, dramatikerna Tomas Larsson och Petra Revenue, tillika regissör, en vacker och kärleksfull dekonstruktion av ett daterat svenskt mansideal.

Pjästexten är ett under av dramatiskt välbyggd komplexitet vars samsyftande rörelser i ett härligt samspel skickligt vävs samman fram mot ett överraskande slut. Allt försiggår i ett rymligt scenrum som alla i publiken mycket tänkvärt måste passera för att inta sina platser. I mitten avtäcks strax en gammal gråblå Amazon Combi; en bil som ägaren Lenny (Ingvar Örner) jobbat med sedan länge.
När hans kompis Sam (Lars Andersson) återvänder till den gudsförgätna orten i glesbygden långt upp bland norrländskt djupa myrar finner han genast att det är samma bil som i ungdomen. Lenny drömmer om att köra den till Italien och Sam hakar på med drömmar om att återigen rocka loss. De kontaktar bandets tredje medlem, den ständigt pilske häradsbetäckaren Göran (Peter Parkrud) och redan innan den första bärsen öppnats är snacket i full gång.
Sams styvdotter Nelly (Karin Blixt) kommer också dit under sitt sökande efter sin biologiska far vars död ute i en myr, av Sam och av kompisarna Lenny och Göran, omgivits av mystifierande tystnad. I en talträngd, för att inte säga pratglad, kompakt dialog mejslas pjäskaraktärernas liv och drömmar sakta men säkert fram, från Sam vars ständigt omotiverade, enerverande gapskratt alltifrån första repliken antyder svårartade problem, Lennys tilltagande längtan efter ett annat liv någon annanstans, till Göran som obehindrat kan förlägga sitt sybaritiska liv varsomhelst.
Runt omkring bilens självklara medelpunkt i det stora spelrummet står helt naturligt mängder av manliga ikoner, en huggkubbe, ett trångt litet pentry där Lenny lagar stekt ägg med bacon, slitna möbler med oljefläckar, en domkraft och annat som behövs för att meka med bilar. Amazonen står där som ett monument över en förgången tid, lika konserverad i verkstadens tidlöshet som personernas ovilja att åldras och mogna. Lagom på röken hamnar de på disko i ortens stadshotell; till tonerna av Herb Alberts A taste of honey konfronteras de i en groteskt belyst scen både med drömbilden av kvinnan och med hennes verkliga motsvarighet i deras egen ålder.
Självbilden har redan börjat rasa när deras gemensamma minnesbild av det minst fyrtio meter långa 'ordet' når ytan, likt en solid Kristusbild av blänkande metall som störtat från himlen och för alltid begravts i myrens bråddjup. Jag kan svårligen tänka mig en bättre föreställning att föra ut till skolorna än detta starka manliga bidrag till genusdiskussionen.

Artikeln tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Cuba Cola
Teater Trixter
av Tomas Larsson och Petra Revenue
Regi: Petra Revenue
I rollerna: Ingvar Örner, Lars Andersson, Peter Parkrud, Karin Blixt, Evalena Ljung-Kjellberg

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2025 Fria.Nu