Gudabenådat ös
Masthuggsteaterns och Helén Jonssons härliga föreställning Hela Helén är ett kraftpaket sammansatt av både sorg och glädje, helheten en formlig explosion av musikaliskt frigörande energi.
Hennes anspråkslöst skildrade erfarenheter från barndomen fram till nu är så gripande, så starkt bottnad i hennes egen musik, så uttrycksfullt inkännande att jag önskar alla som ens varit i närheten av liknande upplevelser, och alla er andra också, en biljett eller två, bara som ren tröst.
Musiken är helt och hållet Helén Jonssons, såväl kompositioner som arrangemang. En doakör om tre kvinnor backar upp henne lika tajt som vore de en och samma kropp; känslovågen går rakt ut i publiken. Bandet svänger tätt och kompakt, från Martin Nilssons bottenmättade beat på trummorna, över pianot och basen, till Gunnel Samuelssons inspirerade saxofonspel.
Teaterrummet är förändrat; vin säljs i biljettkassan, småbord med levande ljus står överallt på golvet runt scenen, ett varmt belyst fondhänge är enda dekorelementet. Musikerna, mikrofonstativen och instrumenten utgör scenbilden. Helén Jonssons berättelse gestaltas också så gott som uteslutande med sång och musik; hon själv och hennes liv framstår i varje ögonblick som ett helgjutet stycke känsloladdad materia av renaste musik. Då och då torkar hon sig i ögonen, kanske från tårar; det kan inte vara helt lätt att i varje föreställning återuppliva sitt eget trauma.
Berättelsen slingrar sig genom hennes liv, från hennes kontaktsökande mamma, om den nya pappan vars kärlek var djupare till barskåpet än till familjen, skilsmässan, hennes tröstätande av godis och hur hon så småningom började gå på Folkets park och träffa äldre killar som bjöd på sprit och tog för sig. Sedan väntade raggargänget med ännu mer supande och våldtäkter tills hon åkte med i en bil som körde ihjäl en människa. Man kan vänta sig rätt många blå toner i en sådan story och även om de här och var glöder till mellan raderna så vägs de genomgående upp av en spikrak lustfylld energi.
I pausen står saxofonen ännu orörd i sitt ställ, kanske för att de wailande känslorna redan så kraftfullt spelat med i Jonssons historiskt träffsäkra tonsättning; man kan tydligt höra tidens kännetecken skifta i låtarnas musikaliska språk från sextiotalet fram till nu. Men när Gunnel Samuelsson så äntligen lyfter instrumentet fram mot slutet är det med ett gudabenådat ös av varmt bottnade toner.
Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.
Hela Helén
Nypremiär 8 mars
Scen: Masthuggsteatern En personlig föreställning i konsertform med Helén Jonsson och band
Text och musik: Helén Jonsson
Regi: Fia Adler Sandblad och Helén Jonsson

