• Anna Takanen och Johan Gry
Göteborgs Fria

Runge och Pinter i spännande möte

Mellan raderna i Harold Pinters Aska tickar en varning till oss ur historiens djup. Björn Runges knappa regi låter spänningen vibrera i Anna Takanens och Johan Grys förtätade samspel.

Rebecca har varit med om något som hon så gott som helt förträngt. Devlin förhör henne med frågor som förblir hängande i luften likt påståenden mellan de återkommande varven över golvet bort mot spritbordets whiskyflaska. Hennes drömmande ensamhet i fåtöljen står mot mannens kantiga frågor vars svar inte tycks intressera honom nämnvärt. Parets gemensamma historia är i förstone fördolt; pjässtartens pågående samtal gäller hennes älskare.
Aska är skriven 1996, under en tid då övergreppen på Balkan börjat uppenbaras, och även om alla Pinters pjäser bär stark prägel av 40-talets naziförbrytelser så förebådar handlingen i Aska snarare en fascistisk utveckling i vardande. Textens exakthet lyfter genom varje rytmiskt inskriven pausering fram Rebeccas förträngda fragmentariska minne av en fruktansvärd katastrof. Hennes bortträngda minnesbild tycks från någonstans djupt i hennes botten allt tydligare söka sig upp mot ljuset. I Anna Takanens nakna ansikte skälver Rebeccas trauma alldeles under hudens svala uttryckslöshet. I hennes sakliga kroppshållning i fåtöljen tar Rebeccas vakendrömda mara allt tydligare form.
Studions scenrum går i rött, ljuset kommer in från vänster ur höga fönster, i övrigt bara två vitdraperade fåtöljer och ett rullbord med flaskor till höger. Rörelserna är få; Anna Takanen reser sig en gång och blir stående under en central replik om en penna som rullat ned på golvet från det bord där hon lagt den ifrån sig sedan hon skrivit en tvättlista. Pennans fall ger upphov till pjäsens mest upprörda replikskifte mellan makarna. Det är en av flera typiskt Pinterska humoristiska absurditeter men situationens tillspetsade känsloläge alstrar också konstigt nog ett slags vardagsrelief till pjäsens centrala fokus.
Man kan fråga sig vad det är för slags äktenskap och ur vilka erfarenheter deras utgångspunkter för relationen springer. Kvinnan verkar vilja berätta en helt annan historia än den mannen förväntar sig. Situationens stegrade spänning är oerhört suggestiv och vinner oavbruten näring ur förhållandet mellan hans torrt verbala och fysiska närmanden och hennes återhållsamma position. Båda två representerar olika slags förträngningsmekanismer och Johan Grys måttfulla spel placerar Devlin i ett lika starkt överläge som i ett antytt beroende underläge.
Älskarens grepp om Rebeccas strupe, hennes kyss av hans näve över hennes mun är ändå den del av hennes berättelse som intresserar den svartsjuke Devlin allra mest. Fram mot slutet av pjäsens blott femtio minuter söker han gripa om henne på samma vis, kanske för att till slut lyckas nå henne och det är precis där historiens våldsamma grymhet stämmer möte med nuet och upprepar historien med en fysisk handling mitt mellan slag och smekning.

Fakta: 

Aska
av Harold Pinter
Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Björn Runge
I rollerna: Anna Takanen, Johan GryGöteborgs Stadsteater, Studion

Aska
av Harold Pinter
Översättning: Magnus Hedlund
Regi: Björn Runge
I rollerna: Anna Takanen, Johan GryGöteborgs Stadsteater, Studion

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu