• Inanna är en berättelse om kärlek, erotik, svek, hämnd och förlåtelse.
Göteborgs Fria

Ny chans att se Inanna - med förmågan att älska och makten att döda

Även om själva kärlekshistorien mellan den sumeriska kärleksgudinnan Inanna och herden Dumutzi, som programbladet förkunnar, hade kunnat vara en tevesåpa så är Uttryckslabbets val av spelstil så väsensskild från glassig ytlighet och grund inlevelse att blotta jämförelsen haltar gravt. Eva Dal Norlinds vackert bearbetade närläsning av Inannamyten fördjupar hennes monolog i lyhört och verkningsfullt samspel med slagverkaren Henrik Wartel och saxofonisten Gunnel Samuelsson.

I Sören Larssons koncentrerade humoristiska regi utgör andningsrytmen naturlig och skön klangbotten för berättelsen om kärlekens, erotikens och hela livets höga visa, om Inannas möte med kärlekens både livande och förgörande kraft. Eva Dal Norlind varierar berättelsens rytm medan Henrik Wartels mjuka slag med handen mot mikrofonen förvandlar ljudens själva anslag till en rytm i rytmen. Med röstens mörka repetitiva insatser låter han känslorna förbli hängande i luften som ekon av det nyss berättade; det är inte bara mycket vackert utan skänker skeendet ytterligare djup.
Att det slår gnistor ur Inannas kärleksmöte med Dumutzi kan ingen missta sig på, så som Harald Svenssons musik larmar och går på. Höjdpunktens djupt erotiska rendezvous i hennes kärleksläger är en veritabel orgie i vällustiga tonala språng där minsta famnande andetag finner ett eget sprudlande uttryck. Eva Dal Norlinds röst förlorar sig i drillande excesser av inspirerad ordlöshet. Gunnel Samuelssons saxar svingar sig mot sjunde himlen medan Wartels explosiva trummor befriar allt fler territorier i kärlekens gränslösa rike.
När kärleken saknar gränser spelar det kanske inte heller så stor roll att gudinnan är sumerisk, för handlingen tycks utspela sig mitt i världen, mitt bland alla associativt sammanlänkande rytmer, ljud och ordmusik. Berättelsens ursprungliga figurer lever allmängiltigt i mytens tidlöshet, till exempel Dumutzis rival, jordbrukaren Enkimdu, och gudinnan Ereshkigal. Mytens viktigaste del behandlar Inannas nedstigande till underjorden, en skildring lika starkt musikdramatiskt byggd som kärleksmötet men med betydligt mörkare klangfärg.
Föreställningen Inanna beskriver mycket vältaligt i sin professionella gestaltning den subtila skillnaden mellan vad som är 'bra' och vad som ryms i begreppet hög konstnärlig kvalitet. Denna trestämmiga dramatiskt drivande monolog tillhör den senare kategorin, en enkel och väl sammanhållen idé och uttrycksmässig enhet som i sig självt lyckas integrera ett förutsättningslöst och oavbrutet kreativt formspråk. Producenten Musik i Väst är bara att gratulera till en enastående helhetsupplevelse.

Speldatum
Scen: Masthuggsteatern
Datum: 18, 19, 20
och 21 mars.

Fakta: 

Inanna
Textbearbetning och monolog: Eva Dal Norlind
Regi: Sören Larsson
Musik: Harald Svensson
Musiker: Henrik Wartel (slagverk), Gunnel Samuelsson (saxofoner) Ljus och ljud: Anton Sjöstrand

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2026 Fria.Nu