Receptet är att noggrant studera 'konstvärlden' och dess förehavanden, analysera och strategiskt använda sig av sina nyvunna kunskaper. Genom att bland annat uppträda korrekt på diverse viktiga vernissager, omge sig med rätt personer och inte lägga alltför mycket tid på själva skapandet ska det sedan enligt författarna inte vara så svårt att nå en hyfsad framgång.

Egentligen är det väl inte särskilt mycket nytt under solen Schibli och Vilks har fått ner på pränt. Att konsten, precis som allt annat i ett kapitalistiskt samhälle, verkar i ett system där pengar, efterfrågan och olika trender styr är inget som kommer som någon överraskning. Inte heller att där som inom andra fält finns inbördes koder och outtalade regler.

Att konsten inte behöver omge sig med slöjor och diverse dimridåer för att fortsätta vara inressant är jag överens med författarna om. Att konst handlar om kunskap är heller inget att hymla om. Men snart blir Schiblis & Vilks upprepningar och upprapningar av löjliga strategier tröttsamma. Man frågar sig varför och för vem boken är skriven. Delar av materialet har tidigare använts i utbildningssyfte på olika konstnärliga utbildningar. Författarna menar att eleverna på konsthögskolorna inte blir tillräckligt rustade för världen utanför institutionen. Som elev på en av dessa konsthögskolor kan jag tycka att det ligger något i det, men är inte så säker på att just Schiblis och Vilks recept är det rätta.

Boken är en märklig och haltande blandning av analys och förlöjligande. De intressanta spår som tas upp slarvas snart bort med en hurtig uppmaning till konstnären hur denne bör bete sig strategiskt. En diskussion om vad konsten egentligen är bra för, som författarna i en intervju säger sig önska, är välkommen. Men jag undrar om inte det sätt varpå Schibli och Vilks hanterar ämnet isåfall är mer kontraproduktivt. Som någon kritiker påpekade; med ett viss mått av distans blir ju allting löjligt. Och det är just den uppfattningen man får, (även om jag inte tror att det verkligen förhåller sig så), att Schibli och Vilks tycker att konsten och dess agenter är rätt larviga och ointressanta. Var det verkligen det som var meningen?