Förort. Känn på ordet. Luta dig tillbaka och låt associationerna flöda en liten stund. Vad ser du? Vad känner du?

Få ord är i dag så laddade som ordet förort. Särskilt för den majoritet av befolkningen som inte bor i någon av landets satellitstäder. Hela böcker, radioprogram och teveserier kan ägnas åt förorten. I den politiska debatten och i tidningarnas rapportering återkommer ordet gång på gång.

Med ordet förort kommer ett helt batteri med bilder och föreställningar. Förorten är invandrare, kriminalitet och arbetslöshet. Förorten är svartmuskiga män och beslöjade kvinnor. Förorten är muslimskt förtryck och stolta unga män.

Bilden av förorten påminner mycket om bilden av orienten under kolonialismen. Det är som hela den värld av fördomar som präglade imperialismen importerats rakt in i det svenska nollnoll-talet.

I antologin Orientalism på svenska försöker en rad journalister, författare och forskare ringa in dessa moderna koloniala fördomar och deras historia. Journalisten Christian Catomeris berättar under rubriken 'Svartmuskiga bandittyper' om hur svenskheten skapades i kontrast till judar, tattare och zigenare. Etnologen Magnus Berg beskriver hur populärkulturen ständigt återskapar bilden av orienten utifrån en handfull stereotyper. I filmer, teveserier och böcker handlar det om och om igen om orientaliska terrorister och patriarker, kuvade kvinnor, dogmatisk och tillplattad islam, exotisk sinlighet och erotik, stolta människor och förmoderna könsroller.

Medieforskaren Ylva Brune visar hur dagstidningsjournalistiken skapat motsatsparet invandrare - svensk, och hur ordet invandrare fått en annan betydelse än bara en benämning på den som flyttat till Sverige från ett annat land. Hon skriver att det verkar finnas en tyst överenskommelse om att invandrare betyder något mer än bara invandrare, nämligen 'de som inte är som vi'.

Författaren Astrid Trotzig beskriver hur majoritetssamhället ständigt etiketterar vissa konstnärer, författare och musiker som förortskonstnär, invandrarförfattare och etnomusiker. Idéhistoriken Mohammad Fazlhashemi försöker i sitt bidrag till antologin problematisera bilden av islam och visa på allt nytänkande som finns inom den muslimska intellektuella världen.

Och journalisten Cecilia Uddén och kritikern Stefan Jonsson ger i sina avslutande bidrag dels en personlig bild från dagens Mellanöstern och dels en mer övergripande teoretisk ram till bokens övriga texter.

Hela denna rad av texter är förtjänstfullt paketerade och presenterade av bokens redaktör Moa Matthis. Faktum är att hennes inledning är antologins största behållning. På några få sidor lyckas hon förankra hela denna något spretiga samling texter i såväl den svenska nutiden som i bokens inspirationskälla, Edward Saids banbrytande och numer klassiska studie Orientalism från 1978.